Högst personligt 2017

Nyfiken Gul…


6 juni 2018

Jag kan ibland ha höga tankar om mig själv. Inte minst då, som jag anser, min utmärkt höga moral.
Om det får jag behandla i ett senare
inlägg - för nu sitter jag här fullkomligt bedövad av en hos mig (sällan) upplevd stark känsla - förbannat avundsjuk.

Som, den här gången, helt beror på att jag just läst en krönika av DN-medarbetaren Hanna Mellin.

Hanna Mellin skriver en text som har sin grund i Matfestivaler, och där rubriken frågar: "Vem är du i matfestivalvimlet?" och där ingressen säger:
Visst, alla är unika, men det finns ändå vissa typer som återkommer varje år. Hanna Mellin har identifierat fyra typiska personligheter på matfestivalen Smaka på Stockholm.

Och som hon gör det - jag blir smått galen av avundsjuka. För jag får efter att ha läst krönikan den förvirrade tanken "Tänk om jag skulle, på samma sätt, försöka beskriva de Vingåkerska väljarna efter vilka partier de röstar på". Vem är du bland väljarna?

Förutom att jag inte har Hanna Mellins briljans i mitt skrivande så låter - Obegåvade träskallar - bli lite enahanda, säger jag till mig själv och försöker få fram samma betydelse med andra ord så att det räcker till för alla partier.

Eftersom jag kan få för mig att det kan bli så märkligt att någon humorbefriad miljöpartist läser det här så vill jag förklara att stycket här ovan är avsett som - ja vaf… då? - kanske humor?
Fast, ärligt, det bevisar nog bättre min oförmåga att konkurrera med skribenter som Hanna Mellin.

Men, bäste läsare, jag kan emellanåt vara en jädrans envis person. Inte minst då jag fått ögonen på någonting eftersträvansvärt som verkar smått omöjligt - så jag kanske kommer att försöka ändå…



4 juni 2018

Som jag skrev i förra inlägget - jag blir lätt påverkad av bilder. Konstaterar jag igen, där jag just sitter och längtar efter att "få resa".
Mest då att få sätta mig i bilen och fara lite som lusten pekar - vilket ofta visar sig sluta i Skottland…
Nåväl - eftersom just inget resmål har intagit någon topplacering hos mig, och att Madame inte heller framhållit något annat än ett litet svagt sug efter Ungern, som hon som ung besökt ett stort antal gånger, och goda minnen från de besöken lockar väl en del för ett nytt besök…

Bläddrar förstrött i media och glor lite halvt ointresserad på de reseannonser jag ser. Suckar avvisande över bilderna på chartermål med (som någon tycker) sina lockande bilder på stränder där otaliga solstolar exponerar solhungrande turister, och bilder från mysiga uteserveringar befolkade av leende människor.
Mest kvinnor, de har alltid de mest vackra och lockande leendena…

Ser så den här annonsen från SAS som jag fastnar inför. Den är klart lockande på mig, och jag börjar, smått förundrad över min reaktion, försöka bena ut varför jag bli berörd. Och försöker förstå hur den som knåpat ihop annonsen har "tänkt".
Nu talar jag verkligen för mig själv - det är en två-tre saker som sticker ut som påverkar mig mest.
- Färgen på mannens tröja plus hans kraftfulla muskulösa arm. Trygghet.
- Den smala unga damen och hennes väl exponerade behag. Mums…
- Den stämningsfulla omgivningen som lockar reslusten hos en sådan som jag…

Tre små ljuvligheter  - som tillsammans får mig att tänka: "Tänk om våra lokala politiska partier begrep sig på att använda liknande subtil påverkan för att framhålla sina valargument som kan påverka oss att ge dem vår röst".

(Det trodde du inte - va?) Men det kan i alla fall bero på värmen?  ;-)
Så måste det nog vara, tänker jag då min senaste datormografi (av min hjärna) för två år sedan visade att allt "såg normalt ut".

Hur som haver det kan ju också vara så att de, de politiska partierna i Vingåker, har rätt i sitt antagande att "Vingåkersborna begriper sig inte på att förstå subtilare antydningar om kommunens positiva framtid annat än bilder på (typ) Göran Persson och Göran Greider ätandes fläskpannkaka på Säfstaholms slott".
Säger Clemens alltså…

Nytt vill du kommentera vad jag skriver kan du göra det - här
då flyttas du till - bustidningen med möjlighet att ge din kommentar till ovanstående text.


2 juni 2018

Det händer emellanåt att vi i media kan få läsa en smaskig historia som inte skulle ha publicerats om skribenten/tidningen bemödat sig med att kolla - fakta.

Det är precis en sådan "sak" jag nu berättar för dig - jag har inte brytt mig om att kolla fakta för då kanske jag inte skulle kunna påverka dig med vad jag nu skriver.

Jag har blivit påverkad av bilder som väcker en lust att - ja vad f-n det nu är…

Det finns dagar då jag drömmer om en större Lottovinst och att jag då skulle unna mig att bygga ett hus efter mina egna önskemål.
Som jag egentligen har tämligen diffus uppfattning om vad jag menar med det.

Nå, den här bilden såg jag på Facebook och den lockade fram - funderingar - i en kanske märklig kombination.
Nu kommer en av de saker jag inte brytt mig om att kolla upp - det sägs att ett s k "skönhetsråd" (byggnadsnämnden?) i en kommun kan säga nej till hur ett nybyggt hus kan få se ut. Med motiveringen att "Det passar inte in bland den nuvarande bebyggelsen."

Så kunde jag tänka mig bo…

Som jag nu plötsligt fick för mig i mina funderingar "Tänk om jag skulle köpa den där lediga tomten i Stenvred, i den attraktiva sluttningen ner mot väg 52 med utsikten över Hjälmaren och så be om bygglov för ett sådant här hus - skulle den begäran godkännas av de ansvariga i kommunen?"

Och här kommer förklaringen till varför jag inte kollat den saken - jag utgår från att det skulle bli ett nekande svar av den anledningen jag beskriver här ovan  - det passar inte in i "omgivningarna".

Så kommer då min snärjande avslutning - gör då den här byggnaden det?
Någonstans i Sverige?

Finns i Malmö…


31 maj 2018

Om jag nu minns rätt så har jag för mig att jag för många år sedan hyste den uppfattningen att våra politiker var personer av ett särskilt slag - lite klokare och mer begåvade än oss vanliga medborgare.
Jo, jag hade nog den uppfattningen. Men den har jag inte längre. Speciellt inte efter vad som hänt under den här valperioden. Och känner att den omflyttningen från bra till usel även gäller min syn på PK-media.
Att den funderingen kom upp denna morgon beror på att jag just läst vad Johan Westerholm i dag skriver på www.ledarsidorna.se - som bl a skriver:

"Om vinsterna i välfärden debatterade statsminister Stefan Löfven och SD:s partiordförande Jimmie Åkesson i SVT i en bitvis oengagerad debatt även om andra sannolikt såg den som intensiv. Mats Knutsson, SVT, konstaterar att eftersom frågan faller nu och så som det parlamentariska läget är och med en sannolikhet gränsande till visshet kommer att bli även nästa mandatperiod är frågan redan död. Det saknas parlamentariskt stöd för vinstbegränsning i minst fyra år framåt. 

Ur det perspektivet är valet av ämne för den första partiledarduell mellan en socialdemokratisk och Sveriegedemokratisk partiledare på 11 år märklig. En fråga som är avgjord på förhand och som inte kommer komma tillbaka på ytterligare fyra år är i egentlig mening en icke-fråga. 

SVT, och partiledarna, borde ha kunnat komma överens om något ämne där väljar- och partiopinionen på ett helt annat sätt skulle vara valpåverkande. Den sjunde juni är frågan borta i vilket fall som helst för lång tid framöver."

Du, berätta det inte för någon men på 60-talet röstade jag på S - det gör jag inte längre  och ännu mindre kan jag tänka mig göra det - i alla fall inte på riksplanet - när ett parti med dess partiledare som är Statsminister agerar så obegåvat att de (han) tjatar om en fråga som är en icke-fråga och tror sig vinna politiska fördelar ur detta. Bland annat jag inte gillar hos S-politiken.
Och dessutom inte begriper att det sedan länge är en urusel strategi att ständigt hoppa på SD. Vilket väl även för en socialdemokrat torde vara synligt när de läser opinionsmätningarna.

Kom jag att fundera över denna soliga torsdagsmorgon…


28 maj 2018

En gång i tiden, inte allt för länge sedan, var det många bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna, som kände det som en smula "skämmigt" att offentligt visa upp denna sympati. Ett parti som gisslades av de övriga och där SDs väljare utmålades i klart negativa ordalag.
Så är det inte alls nu för tiden.

MEN, så läser jag en text av, den tidigare omskrivna bloggaren, Julia Caesar som handlar om vår Statsminister Stefan Löfven.
En text, vars innehåll om den läses av människor som sympatiserar med socialdemokraterna, borde få dem att - läs den långa texten själv du - och du kanske kan förstå vad jag är ute efter.
Den börjar i alla fall så här:
Stefan Löfven (s) är den största olycka till statsminister som Sverige någonsin haft. Som ingen annan får han mig att skämmas över att vara svensk. Med nästan varje offentligt framträdande tillfogar han svenskarna frekventa näradöden-upplevelser.

Eller hur känner man sig som (S) sympatisör när ens parti hos ledarsidorna.se beskrivs så här?

Och hur kan det kännas att vara "Miljöpartist" i dag då. Undrar jag lite stilla när jag i Expressen läser en rubrik som säger: "MPs största problem stavas Gustav Fridolin".
Att offentligt gilla ett parti som vill förbjuda - sugrör av plast.
Och som, till skillnad från SD, löper risk att hamna utanför riksdagen.

Jag lär väl aldrig få veta - men undrar i alla fall…


24 maj 2018

I en stund av overksamhet loggade jag in på Facebook för att se om där fanns något intressant att ta del av.
OOPS - sa jag till mig själv - när jag såg att Socialdemokraterna i Vingåker kungör med en annons på FB att de nu, den 5 juni, i Folkets Park, avser att fira att:
Vingåkers arbetarekommun firar 100 år

Det är väl inte helt ovanligt när det gäller mig - jag missförstod budskapet. För jag tänkte "Va? är inte Vingåker mer än 100 år gammalt"
Och inte heller visste jag att Vingåker betecknade sig som en arbetarekommun.
Sa jag till mig själv.
Jag får skylla mina bristande kunskaper på att jag är tämligen nyinflyttad till Vingåker…
Men vet nu i alla fall - lite mer…

Men snart förstod jag att Vingåkers arbetarekommun är detsamma som vårt nuvarande lokala parti - Socialdemokraterna.
Som bildades den 5 juni 1918.
Om jag nu inte igen missförstår något…

I annonsen inbjuds vi Vingåkersbor att delta på festdagen. Där en trerättersmiddag erbjuds för 100 kr, för S-medlemmar.
Övriga får betala 320 kronor.
Alkoholfri dryck ingår. Drycker av "annat slag" finns att köpa i - baren.
Spännande tal utlovas plus att familjen Widén står för underhållningen.
Göran Persson kommer…

Vi "övriga" ber att få gratulera till 100-års-firandet…

I förra valet fick (S) 31 procent av rösterna i riksdagsvalet men hela 39 procent i Vingåker. På riksplanet ser det för närvarande rätt skakigt ut för S - i Vingåker kan man väl tro att resultatet för socialdemokraterna inte blir så  värst mycket sämre än vid förra valet.
Den som lever får se…




22 maj 2018

Det finns dagar och det finns andra dagar. Tänker jag där jag sitter på den sköna verandan och tittar ut i den allt mörkare natten. I går kväll var jag irriterad på en (egentligen) struntsak som allmänintresset - i dag ruskar jag bara lite på huvudet om just den saken eftersom den mest berättar om min egen överlägsna attityd mot andra som inte tycker som jag.
Men det bjuder jag på.

Det finns ju andra dagar, som jag inledde texten med, och denna sena afton sitter jag igen på verandan med ett (för dagen) avslutande glas vin och njuter av livet.
Som känns synnerligen behagligt.
Inte minst då för att min syrenhäck blommar överdådigt rikt och sänder sköna dofter kring sig i natten.
Nu lever jag upp till rubriken Högst Personligt för nu berättar jag lite om mig själv och kan berätta att en viss upplevelse i dag gör att jag sitter nöjd och avslappad i verandastolen och tittar ut i mörkret.

För en månad sedan besökte jag Vårdcentralen här i Vingåker där grunden för mitt besök byggde på en allmän, längre tids ovan känsla av, "någonting är fel" inombords.
Träffade där en trevlig läkare som tog sig tid att lyssna och han beslöt sedan att jag skulle genomgå EKG kontroll samt "lämna prover". Vilket innebar att jag tappades på sex rör blod för vidare undersökning.

I dag mötte jag igen denne trevlige Jörgen Holm som leende och övertygande berättade för mig att alla provsvar visade positiva värden. För en som är så gammal som du…
Hm.
Om jag nu skriver så, så ska det i alla fall tydas alla värden var bra.

Under några korta ögonblick i kväll har jag haft små infall av att ge mig på att kommentera dagens KF-möte, men eftersom kvällen blivit som den är så avstår jag, och jag tror att grunden till det beslutet är att jag tidigare läste ett omdöme om våra rikspolitiker:
Partiledarna gav i alls högsta grad intryck av att vara åsiktsposörer utan egentlig förståelse eller politik för det som hotar vår sammanhållning i grunden. Det sociala kontraktet som binder oss samman som samhälle.
Vilket fick mig att tyst mumla till mig själv:
"strunta i att kommentera, för så är de ju inte i Vingåker där är det ju bara vänliga och hederliga personer som är KF-ledamöter och de gör så gott de kan - av det som finns".

Och, det förstår du säkert, inte f-n kan jag gnälla på personer som påminner så mycket om mig själv…   ;-)


21 maj 2018

Allmänintresse läser jag, och fnyser irriterat. Ordet hittar jag i en krönika av Marie Hillblom, chefredaktör för Kuriren, där hon förklarar att det är vad hon lutar sig emot som förklaring till varför tidningen namnger två personer som dömts för mord.
Må så vara, mumlar jag, utan att helt hålla med i sak. Men blir ännu mer irriterad när jag läser att hon också i sin text hänvisar till:
"Pressetiken säger att en välkänd person oftare får utstå namnpublicering, då allmänintresset väger tyngst.""
"De kan ta sitt jävla allmänintresse och stoppa upp där solen aldrig lyser" - morrar jag och där riktar jag mig huvudsakligen till de (många) skvallerkärringar av båda könen bland tidningarnas läsare, som bl a frossar i "kändisskvaller" som sägs publiceras med stöd av detta märkliga allmänintresse. Men - när jag fått fundera en stund till - i lika hög grad till de usla tidningar som publicerar sånt strunt.
De har just haft en av sina högtidsstunder i livet där de (föreställer jag mig) dreglande slukar allt som metoo-rörelsen har lockat fram i spalterna.
Om alla dessa kändisar med brallorna nere, eller hur jag nu ska beskriva det…

Där blev jag tvungen att resa mig upp och sätta på "lite fika" för att få en stund över till att lugna ner mig och inte fortsätta spy galla över - allmänintresset.

Kaffe, är en Gudomlig dryck, som förgyller livet. I alla fall för mig - liksom de många värdefulla artiklar som var och en innehåller mer av allmänintresse än vad Kuriren kan åstadkomma under ett år. Borde i alla fall göra, och sannolikt gör, hos dem som har åtminstone en normalbegåvning kvar i behåll.
Jodå - du ska få några exempel på artiklar, och annat jag, menar.

- Jesus och Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna

Eftersom Socialdemokraterna är det dominerande partiet i Vingåker kan jag få för mig att de väljarna borde vara intresserade av att ta del av den här rubriken - som du aldrig skulle läsa i Kuriren:
- Stor risk att Socialdemokraternas nya strategi misslyckas.

Eftersom Vingåker väl får betecknas som en landsbygdskommun, finner jag det vara av stort allmänintresse av att få läsa texten under rubriken:
- Landsbygdsriksdagen fick celebert besök - men frågan är om någon förstod allvaret.

En annan rubrik frågar "Vem behöver Annie Lööf?"
Och jag själv frågar mig efter att ha läst texten "Vem behöver C i Vingåker?"

Om du vill/orkar läsa mer av verkligt allmänintresse får du några exempel till.
Patrik Engellau, denna min bloggidol, skriver sådant du borde veta under rubriken:
- Kanske det mest stötande jag råkat på.

Jag rundar av med ett inlägg som, i alla fall hos mig ställer frågan "Vem behöver Miljöpartiet?".
Rubriken säger - Konsten att skambelägga.

Läs gärna kommentarerna under artiklarna…


20 maj 2018

Vad jag förstår från (några) av mina vänner i Vingåker börjar de dagarna med att bläddra igenom Katrineholms-Kuriren. När jag frågar dem "Varför då?" har jag ännu så länge inte fått ett svar som på något sätt påstår att det ger dem nyttig oumbärlig information.
Däremot en stor dos lokalt skvaller - har jag förstått - utan att begripa varför någon av dem prenumererar på en tidning som knappast alls har artiklar om Vingåker.
Det smått märkliga är att de också läser Aftonbladet. Som papperstidning och inte (gratis) på internet.

Nåja - jag betecknar ju mig själv som en storsint person och låter dem själva välja sitt liv och bestämma över vad de vill läsa.
Vilket - förstår jag - inte så ofta innebär bokläsning.
Eller besök hos alternativmedia. Som är mina huvudsakliga informationskällor när det gäller rikspolitiken.

Jovisst - jag läser ju också kkuriren.se på nätet liksom att jag gör snabb-besök på de stora tidningarnas nätutgåvor (och kollar det som är gratis) - för - jag anser att ska man bilda sig en egen uppfattning är det nödvändigt att hålla reda på vad "de märkliga" har för sig…

Därför, bästa läsare, har jag denna morgon med nöje hunnit läsa två intressanta inlägg hos DGS som jag gärna låter dig ta del av.
Den första av Patrik Engellau har rubriken "Rapport från idéverkstaden"-
Den andre har rubriken "När ideologin bestämmer hur man reser".

Du får ut mer att din läsning om du också ta del av kommentarerna till artiklarna…

Eftersom Madame är närvarande och vill ha "samarbete" med en del sysslor får jag vänta med till sena kvällen med att ta del av de många andra bloggare (nättidningar) jag också dagligen följer.
Passar en nattgök förträffligt…


18 maj 2018

Vet du vad jag gjorde i går kväll? Klart att du inte vet - därför ska jag berätta det. Och en, kanske den största, anledningen till jag känner att jag vill berätta det, är att jag tycks ha den egna uppfattningen att jag därmed blir en smula mer kunnigare än du. ;-)
För - medan du tittade på (vad det berättats mig) den mediokra ishockeymatchen mellan Sverige och Lettland läste jag den här boken som du kan se omslagsbilden på här nedan.

Trots att jag inte tittade på matchen har jag samma kunskap som du, bara genom att under en kort minut kolla media, för att där få veta resultatet av lagens ansträngningar. Men nu har jag genom att lägga ner samma tidsrymd som för en ishockeymatch på bokläsning - fått en stor nypa ny intressant kunskap som du inte kan stoltsera med.
Men förstås kan få, om du köper boken (218 kr inkl frakt) och lägger ner åtminstone samma tidsomfång som en ishockeymatch tar på tv med att läsa de 224 sidor boken innehåller.

När jag läser böcker av den här sorten läser jag på så sätt att jag i en första genomläsning lägger ner en så där 2-3 timmar på en snabbgenomgång (jag är snabbläsare) och hinner då med min "gulpenna" stryka för de stycken (intressanta tankar) som jag vet kräver en långsammare omläsning med generös extratid för - egna funderingar…

Du får ett exempel:
"Den skotske 1700-talsfilosofen David Hulme ansåg att alla människor behöver känslor för att motivera sig till handling. Om något ska bli gjort så räcker inte det rena förnuftet. Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, skrev Hulme."

Det stycket kräver en hel del funderande, rent av tänkande, sa jag till Clemens.
- Jo, höll han med om, och lade till "De raderna förklarar också tillståndet i vår kommun".

Där blev det en kort stund av samförstånd för vi var ense om att så mycket av starka känslor, eller passion, kunde vi inte påminna oss från de styrande.
Det där om förnuftet funderar vi fortfarande på.

Och, la han till, stycket om fästinghonan beskriver bra läget på riksplanet.
Du får det här:

" I fästingens värld finns inga tecken på känslor. Allt bygger på reflexer. Efter parningen kryper fästinghonan upp i en buske till en lågt hängande gren. Där blir hon sittande tills hennes luktsinne registrerar en kemisk signal i form av smörsyra.
Bärplockare, rådjur och andra däggdjur utsöndrar små mängder av smörsyra från huden. Fästinghonan reagerar på doften genom att släppa taget.

Om hon träffar rätt aktiveras en annan reflex. Hon dras mot värme och kan på så vis leta sig fram genom kläder eller päls mot oskyddad hud.
Framme vid målet reagerar hon genom att bita sig fast och suga i sig det blod hon behöver för att kunna lägga ägg.
Minimala mängder av information från yttervärlden styr alla beteenden."




14 maj 2018

Härligt, känner jag plötsligt inom mig, för där finns en känsla av att "denna måndag tänker jag inte göra det minsta nyttiga" varpå jag lika plötsligt bestämmer mig för att sätta mig ner och börja läsa om Jens Ganmans och Mustafa Panshiris bok - Det lilla landet som kunde.
DET du, bäste läsare, är en nyttighet av rang det, för den här boken innehåller så många nyttigheter att, åtminstone jag, kommer att behöva flera omläsningar till, för att kunna tillgodogöra mig, få tid till att fundera över, allt intressant som grabbarna berättar.

Får jag komma med ett exempel? Tackar…
Redan i bokens början skriver de:
"Vi kände att vi behövde få perspektiv på frågan (invandringen) så vi åkte till ett land som gjort precis tvärtemot Sverige när det gäller integration och asylpolitik.
Vi åkte till Japan"

Och så får jag veta "Förra året tog landet emot totalt tjugoåtta flyktingar. Snittiden för ett beviljat uppehållstillstånd är sex år. Enstaka fall kan ta upp till åtta, nio.
Flyktingfrågan har låg status hos allmänheten. Den syns ytterst sällan i massmedia, och därmed finns de få människor som engagerar sig i frågan på frivillig basis".

En av dem är Miyuki, som beskriver den omständliga asylprocessen.
"Du ska i princip vara internationellt känd politisk dissident för att få asyl i Japan, och din kamp måste vara väl dokumenterad av media."
Minsann, det skiljer sig en smula från hur vi tänker i Sverige.

Läser vidare:
"Beatrice Ask besökte Japan och fick gå på studiebesök på ett fängelse.
- "Hur gör ni med narkotikan?"
frågade justitieministern.
Narkotikan?
Den japanska fängelsedirektören förstod inte frågan.
"Här finns ingen narkotika. Det här är ett fängelse."

Ur Japan Times 17 november 2017.
Tågbolaget Metropolitan Intercity Railway Co har gått ut med en offentlig ursäkt efter att ett av deras tåg lämnat perrongen tjugo sekunder för tidigt.
"Vi är djupt bedrövade över det fruktansvärd obehag vi åsamkat våra passagerare, säger bolaget i sin pressrelease.

Till Stockholm var ett stort antal lärare, från hela världen, inbjudna för att ta del av det kommande provet TIMMS. Jag låter bli att närmare berätta vad det står för, men, det är viktigt att veta att provet genomförs på exakt samma sätt i hela världen.
En svensk lärare räcker upp handen och frågar "Hur gör vi om eleverna kommer kommer för sent till provet?"
Det blir tyst i salen, en lång stund.
Den japanska delegationen behöver få frågan förtydligad två gånger om - då de inte förstår vad som menas.
Hur så kommer eleverna för sent till prov?


Minsann, det är en skillnad mot hur det är i Sverige, tänker jag, där jag sitter i värmen på verandan och bestämmer mig för att skriva den här texten…



7 maj 2018

Det är som förgjort, suckar jag för mig själv, hur jag än försöker tänka annorlunda så nog f-n hamnar mina tankar förr eller senare i politiken. Även när jag njuter av en skön måndagseftermiddag på verandan.
Det händer att Madame anser att jag därför - och för ofta - skriver om tråkig saker.

Det som hände denna gång var att Johan Hakelius, politisk chefredaktör på Fokus, i ett utskick till oss prenumeranter skriver:

"Det här tycks bli en valkampanj fylld av motsägelser. En sådan manifesterades i Stefan Löfvens plågade, ängsliga ansikte i går. Det är jobbigt att behöva försvara sittande regering i en valrörelse. Det är jobbigt att vara partiledare och statsminister, trots att man aldrig egentligen varit politiker.
Men det är inte bara det som syns i Löfvens ansikte. Det som syns är en genuin olustkänsla över den samtid han befinner sig i. En vilsenhet i en verklighet som han vet att han borde kunna tolka. Han säger sig tro på Sverige, men allt i hans sätt att se ut och röra sig, i hans satsmelodi och stapplande ordval, tyder på motsatsen.
Han vet inte vad han ska tro på.

Och Jimmie Åkesson, som ser Götterdämmerung i varje förort, vekar drivas av tillförsikt, självförtroende och, i brist på bättre ord, hopp.

Det här ska man inte bortse ifrån. Politik handlar inte bara om idéer och sakförslag. Politik handlar inte ens nödvändigtvis om att man delar någons uppfattning. Politik handlar om att övertyga andra människor om att man är på väg någonstans. Att man vill något och är tillräckligt säker på sin sak för att inte försöka byta ämne när frågorna blir jobbiga.

Alliansen gick ur den här debatten i ungefär samma hyfsade form som den gick in. Det räcker inte om de faktiskt vill hamna i läge att bilda en någorlunda stark regering. Stefan Löfven hade en riktigt dålig kväll. Och Jimmie Åkesson var antagligen mycket nöjd, när Babel rullade igång.
Om Löfven inte kan bättre än så här och om Alliansen nöjer sig med att hålla ställningarna, är det skördetid för Åkesson.
Nu igen."

När jag läser sådant är det lätt att mina funderingar hamnar i Vingåker.
Politik handlar om att övertyga andra människor om att man är på väg någonstans.
Det var där i Hakelius text jag hamnade i kommunpolitiken i tankarna.
Och, trots att jag försökte stimulera mina funderingar med extra starkt "Blue Java" (kaffe) så kunde jag inte framför mig se ett enda lokalt parti som i dagsläget passar in på den beskrivningen.
Så försöker jag tänka snälla tankar genom att säga till mig själv "men det kanske kommer det är ju fyra månader kvar till valet".
Jag kan vara emellanåt vara lättpåverkad - men inte den här gången - märker jag…

Men det kanske bara beror på att Blue Java inte är Fairtrade-certifierat…


3-4 maj 2018

Det är helt klart - jag håller på att tappa sugen. Kom jag att tänka på den sista dagen under vårt besök i London. För första gången kändes London som en stressig stad - för mycket folk som hade för bråttom. Det blev i längden en aning påfrestande för en melankolisk Vingåkersbo med behov att då och då få blicka ut över ett ödsligt kalhygge, eller ett torg i Skinnskatteberg eller kanske en tidig söndagsmorgon titta ut över bilparkeringen vid Coop till tonerna av Jan Johanssons Visa från Utanmyra.

PS - Ovanstående fundering kan också ha framkallats av den mycket stora skillnaden i "tempo" (väljer jag som ord för att låta beskriva flera olika saker) mellan London och Vingåker.
Misstänker jag lite svag då jag kom att tänka på mina, för kort tid sedan, försök att skaka liv i det lokala PRO Vingåker.

Flera av organisationens medlemmar var/är irriterade över bristen på engagemang från de styrande - och menade då bristen på intressanta, rent av intellektuella, aktiviteter.
Jag tog mig då friheten att tillskriva ordföranden i det lokala PRO (i vänliga ordalag) och bad om svar på frågor.
Fick inget.
Skrev då på nytt och i ett anfall av "någonting" erbjöd jag mig rent av att samtidigt hjälpa till med att åstadkomma "lite förnyelse" t ex genom att sätta lite glad och underhållande sprutt på den skendöda hemsidan PRO Vingåker har.
Inget svar.
Det finns ett indianskt visdomsord (USA) som säger "Det är ingen idé att piska en död häst".


26 april 2018

Ibland behöver man komma bort en bit för att få andra funderingar än de som mest poppar upp därhemma på hemmaplan
Pratade Madame och jag om nu på eftermiddagen där vi på sena eftermiddagen unnade oss ett glas vitt på Svanen, vår favoritpub på Bayswater Road på väg hem mot vårt hotell där vi kände att vi ville ladda om en stund efter en fullmatad dag.

Inget ont om Vingåker, sa vi, men så kommer det lätt det där förargliga lilla ordet "men" som i det här fallet handlar om där vi jämförde med vår stiliga (?) slott i Vingåker med vårt långa intressanta besök på det smått magnifika slottet Hampton Court en kort tågresa ut från Waterloo station.
Dagens dos av kultur blev väl tillgodosedd.

Madame och jag är alltså i London på en 5-dagars resa för att få lite andra intryck än vad PRO-möten, dans på Folkets park, och bowling i Katrineholm förmedlar.

Jag får tala för mig själv, men i hela mitt (numera) långa liv har jag kunnat unna mig flera långa resor varje år. Som längst: Nya Zeeland, Australien. Japan, Hawaii…
Intressanta länder i och för sig men - ingenting går upp mot de nu ca 40-talet bilresor jag unnat mig till England, Wales och Skottland. Med alla sina många vackra slott, sina magnifika trädgårdar, pubar och sin fina landsbygd osv.
Och dess emellan några flygresor till London…

Resor jag behövt för att slippa känna mig inskränkt korkad genom att ständigt bara trampa runt i den svenska myllan av mellanmjölk och brunsås.

Dessbättre har Madame blivit som jag och njuter också av att få uppleva andra miljöer som ger nya intryck. 
Livet kunde vara värre - för båda av oss - konstaterade vi under gårdagskvällens trevliga måltid…

Entrén till Hampton Court…
Den ständigt pigga M inför vandringen på slottet…



23 april 2018

Även en måndag i april kan nya oväntade funderingar pocka på uppmärksamhet. Kom jag just att tänka på då jag i fredags fick min (reglage) kran i duschkabinen (där man väljer vattenmängd och värme på vattnet) utbytt till en mycket snyggare än det gamla som satt där och som hade börjat kärva.

Sådant fixar Mählqvists Rör lätt tänkte jag i förra veckan och tog mig dit för att få hjälp.
Och av någon anledning tog jag med mig ett par kataloger för badrumsinredningar med mig hem. Har en och annan gång fått tanken att byta ut den gamla duschkabinen som fanns där när jag köpte huset.
En aning bedagad som jag kände det…

Och ännu mer sliten ser den ut nu när den nya blanka kranen sitter där - och kom så att börja bläddra i katalogerna för att kolla om där fanns någon - snygg och billig - i sortimenten.

Snygga? - ja - billiga? Inte speciellt. Om man nu inte tycker att en duschkabin i prisläget mellan 15000 och 23000 kronor är ett fyndpris.
Det tycker inte jag. Inte ens när jag läser att de är så avancerade att de kan erbjuda "din dusch personlig".

På senare tid har jag till min lilla förvåning låtit mig bli provocerad av - kvinnor - eller kanske mer korrekt - feminismen. Det är väl en sak men jag började plötsligt att förundras över bildvalen i de ovan nämnda katalogerna. Det fanns bara kvinnor med på bilderna. Vackra kvinnor i förföriska morgonrockar och liknande plagg…

Och så hoppar jag en stund mellan att bli irriterad över detta för att så småningom hamna i "en liten stund av ointresse".

Först: Vaf… män duschar väl också?
Sedan: Ja ja - fast på ett annat sätt än kvinnor.
Nå, i alla fall jag och de kvinnor jag känner.
Jag duschar av en enda anledning - jag vill bli ren. Om kvinnors sätt vågar jag inte riktigt ha någon uppfattning om.

Och mitt långa liv har (ju) lärt mig att skillnaden mellan hur jag nyttjar mitt badrum och hur kvinnor gör (OK, de flesta då tjatkärring) kan man se om man öppnar mitt badrumsskåp jämfört med en kvinnas.
I mitt: En extra förpackning "Dubbeldusch Sport" - tandborste och tandkräm, tandtråd, engångshyvel och en deodorant. OK, i min necessär i en låda finns: en liten sax och nagelklippare, det vet jag - och antagligen något plåster och förmodligen en del annat oviktigt - som Alvedon…
I en kvinnas? Jag vet inte säkert - men mycket är det…

Funderade en stund över det sista och kände att jag behövde en styrkande mugg kaffe och hamnade i en fundering medan kaffet bryggdes: "Hur f-n kom det sig nu att jag hamnade i duschkabiner med kvinnor?"

Förmodligen för att jag tycker det är attraktivt att se bilder på kvinnor i badrum  - det stimulerar antagligen min fantasi på något sätt.
Liksom hos kvinnor antar jag…  ;-)


20 april 2018

Fredagsmos, brukar jag ibland använda som rubrik när jag inte riktigt vet hur jag ska prioritera vad jag vill skriva om.
Tanken kommer för mig när jag tittar runt på internet och läser diverse rubriker. Eftersom jag och Madame åker till London fem dagar under nästa vecka så reagerar jag lite nyfiket när jag hos AB ser rubriken "Kronan iskall - då blir semestern dyr".
Tittar på ABs lista över hur pundet har fördyrats på ett år. Jaha - 5,1 procent dyrare. Vad jag tycker mig minnas sannolikt ännu lite dyrare jämfört med 2016 då M och jag var där senast.

Tja, så är livet, mumlar jag till mig själv och bryr mig just inte ett smack över att vår semester därmed bli några hundralappar dyrare.
Flyg och hotell har vi bokat, och betalt, sedan tidigare, vilket i alla fall har fått med sig den lilla fördelen att vi slipper betala den flygskatt som infördes den 1 april.
Man får glädjas över de små fördelar som kommer i ens väg…

Vissa saker jag får ta del av får mig att bli fundersam. Som när jag läser att 59 procent av den svenska befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte begripa varför, men noterar i alla fall att 97-tusen begärde utträde förra året. 10-tusen begärde inträde - de flesta av dem var kvinnor. Berättar tidningen Fokus.
En uppgift som spär på min misstänksamhet mot kvinnokönet som kloka varelser - som är ökande. Misstänksamheten alltså.
Kanske jag i ett senare inlägg mer tydligt beskriver varför…

Läser en annan artikel i Fokus där en person som heter Eric Sundström är porträtterad. En S-politiker som bl a är talskrivare till vår statsminister.
Sundström beskrivs, av folk som känner honom som "En som både kan prata och skriva så att vanligt folk förstår".
Stannar upp i läsningen och försöker finna om jag har någon uppfattning i den frågan vad gäller våra lokalpolitiker.
Det har jag inte - i alla fall ingen som jag snabbt kan peka på som jag vill ge samma omdöme om. Även om Anneli Bengtsson (S) lite svagt passerade som den som i alla fall, mest, kändes som hyggligt tänkbar…

Sundström säger också en sak som jag nickar medhållande till. När han ger sin syn på de förslag som politikerna kommer med:
"Jag kan tycka att kunskapsnivån kring förslagen är låg."

Nickar allt ivrigare (medhåll) då jag minns en del förslag och motioner som lämnats till vårt lokala KF som till sin grund är byggda på "känslor" (läs gärna - godhetsnarkomani) mer än på saklighet och fakta - som gynnar invånarna i kommunen.

Som en avrundning - jag har svårt för ängsliga människor. Och om jag nu nickade medhållande till det om kunskapsnivån här ovan så vill jag beskriva hur jag då beter mig när Johan Hakelius skriver i sin ledare i dagens utgåva av Fokus:
"Ett samhälle som fördömer allt som är förknippat med risk och plåga, är ett dött samhälle.".

Jag ställer mig upp och gör vågen


16 april 2018

En av de många saker som förljuvar mitt liv är att få läsa böcker. Jodå, en och annan "kriminalroman" förekommer men huvudsakligen sådana böcker som ger mig sådana stunder att jag måste sluta att läsa för att  få fundera kring det jag just läst.

Har sent i går kväll just avslutat en sådan pärla till bok. "Det lilla landet som kunde" är rubriken på en synnerligen underhållande och tänkvärd bok skriven av Jens Ganman och Mustafa Panshiri.

På baksidan av boken skriver Jens Ganman:
"Varför är jag så fixerad vid integrationsfrågan? Varför inte vid något större och potentiellt mycket värre? Som växthuseffekten? Multiresistenta bakterier? Gifter i Maten? Ebola?
Vad- exakt - är det som skrämmer mig så med invandring och kulturkrockar? Med infantilt värdegrundsbabbel?
Varför talar P1och SVT till mig som vore jag ett barn?
Varför har ribban i integrationsdebatten tillåtit sättas av faktaresistenta ståuppkomiker och galande operasångerskor?
Mångmiljonärer som kan välja bort den mångkulturella friktionen sju dagar i veckan?
Varför stör jag mig så in i h-levete på Annie Lööf?

Läser du boken får du veta varför

Du, det här är en fullkomligt underbar bok att läsa, om man bryr sig det minsta om Sverige. Eller varför inte bara Vingåker. När jag vid 23-tiden i går kväll avslutade min läsning av boken blev jag sittandes en timme innan jag förmådde mig att resa mig upp ur favoritfåtöljen för att dra mig mig mot sängen…
Två saker till:
- Den här boken borde kommunstyrelsens ordförande Annelie Bengtsson se till att alla i KF-delegatet (gratis) får ta del av. Eller varför inte alla som jobbar inom kommunen?
Det har kommunen råd med - och om inte - vill jag kraftfullt framhålla att där gäller i så fall samma falska uttalande som de styrande säger om invandringen - det kommer att löna sig i framtiden.
Men nog vågar vi väl i alla fall tro att välinformerade människor åstadkommer bättre saker?
439 intressanta sidor att fundera kring.
- Eftersom Svenska Akademin har - ja vad den nu har - men verkar i alla fall inte vara i stånd till att utse årets Nobelpristagare i litteratur, så vill jag föreslå att den här boken tilldelas det priset…


12 april 2018

Satt just på min veranda för lite eftermiddagsfika. Även om både du och jag vet att jag överdriver så skriver jag att det var skönt att sitta i den gassande solen…
Så jag lutade ryggstödet en aning bakåt, slöt ögonen och bara njöt. Då en liten fråga ville få uppmärksamhet genom att viska "Har du tänkt på hur olika vi människor utvecklas?"

Nja, viskade jag tillbaka, inte just för stunden men kanske senare och hamnade förstås snart i funderingar kring mig själv - och hur jag ändrat mig vad gäller de instrument jag har spelat. Jag hade i mina mycket unga år en morbror som var alldeles fenomenal dragspelare.
Så dragspelare blev jag. Vilket bland annat blev så att jag på en och annan Midsommarafton, i Biskopsmåla i Blekinge, tillsammans med en kompis spelade på en lokal utedansbana.
Mest gammeldans vill jag berätta - för på 60-talet skulle man på utedansbananor dansa vals…

En ganska lång period av dragspelande avbröts brutalt av att yngste sonen, av misstag förstås, trampade sönder dragspelsbälgen.
Kan hända i de bästa familjer kan jag tro…

Gitarr, sa jag då till barnens mor, nu ska jag lära mig spela gitarr. Och så blev det. Som så småningom utvecklades till att jag under ett par tre års tid "gick kurser i klassiskt gitarrspel".
Det kan ju bli så att man tröttnar på att kompa "av starka drycker påverkade sångare vid, nå, då de har hamnat i läget att vilja sjunga Taube".
Det är mycket få människor som sjunger, eller dansar, till klassisk gitarrmusik.

Det har hänt i min bekantskaps krets att någon i ett gift par har "fastnat för någon annan" - och så har de gått skilda vägar.
Det hände mellan mig och min fina gitarr. Jag hade nämligen blivit förälskad i ett keyboard. En sådan där musikmaskin som erbjuder möjlighet att spela (välja mellan) runt hundra olika instrument plus att välja runt 150 olika komp-rytmer därtill.
Vem f-n vill klinka på en gitarr när man kan låta som en hel orkester?

Jo, jag, som för bara någon månad sedan köpte mig en ny gitarr och ska försöka få den att låta lika njutbart som den fina jag hade tidigare.
Man tröttnar så lätt på det oljud ett Keybord att åstadkomma.
Eller hur?

Madame kan spela dragspel, har ett eget mycket vackert dragspel.
Visst kan man bli sittande i funderingar kring - hur ska nu det sluta?

Kanske det blir som yesterday?


11 april 2018

Kvällen får väl sägas ha övergått till natt när klockan har passerat midnatt funderar jag där jag sitter i soffan och konstaterar för mig själv "En sådan skön dag det har varit" - och menar då tisdagen.
Jag gillar starkt att i halvmörker sitta sent om kvällarna och småfundera över tillvaron och gärna då lite över vad som just hänt.
Som att tisdagen bjöd på en trevlig bowlingresa till Katrineholm och efter det, en skön stund på min inglasade veranda, där Madame och jag - med öppna fönster - kunde njuta av en fin ljummen eftermiddag och där inmundiga årets första måltid - en god sallad plus ett glas vitt…
En av oss försöker gå ner i vikt och M stödde min svaga karaktär genom att solidariskt dela en sallad.
Först vid 19-tiden drog vi oss in huset då det börjades kännas en aning kyligt.

Madame har farit hem till sitt - och här sitter jag och njuter av livet. Och störs då inte alls av att jag plötsligt börjar fundera på - det lokala politiska livet…

Bland mina mindre goda sidor finns den egenskapen att jag jag gärna "vill hjälpa dem som jag tycker borde få min hjälp".
Mest - lika populärt som att föreslå pölsa på en Nobelmiddag.
Vet jag ju egentligen - men det hindrade mig inte att under tisdagen i ett mejl ge tipps till ett av våra lokala politiska partier.
 OK - de nobbade mitt förslag om pölsa…

Vilket inte, så här i efterhand, inte förvånar mig det minsta för de och jag har helt olika syn på vad vi tror kan locka väljare. Och i deras fall - då fler än vid förra valet.

Hur som haver - där i soffan dök tanken upp att "inget parti kommer att i sina vallöften kunna erbjuda någonting i form av nytänkande utan kommer nog mest med det gamla vanliga".

Faktiskt - det finns många som anser att jag har "livlig fantasi". Om det nu är så vill jag meddela att den inte räcker till för att kunna komma på den minsta tanke om vad något av partierna skulle kunna formulera som det kommande kommunvalets USP (Unik Selling Point) - det där märkliga som gör att man får de flesta rösterna.

Alla värnar ju om skolan, men inget kommer i sina vallöften att beskriva vad som skiljer deras "värnande" från de andra partiernas värnande. Och ingen kommer heller att visa på minsta lösning på hur skolorna snabbt kan förbättras.
Vill jag förmoda…

Äldreomsorgen, miljön osv - vad du än räknar upp så kan du vara säker på att samtliga partier tillhör gänget som "högt värnar om just det"

Du kommer sannolikt att se några få skillnader bland vallöftena där små struntsaker, som på intet sätt kommer att få väljarkåren att, av otålighet, ligga sömnlösa dagarna före kommande val.
Fartkameror i Läppe, fria kläder till någon namngiven grupp, kommunen ska köpa närodlat - och liknande storheter som partierna tror ska få väljarna att strömma till vallokalen.
Jag tror dock, som sagt, att de mest att de kommer att rösta som vanligt

Och det märkliga är att jag tror att väljarna just inte bryr sig så mycket om kommunvalet och vad partierna där erbjuder som valfläsk. 
Mindre märkligt är att jag är en av dem…


6 april 2018

08.10 - Förändring pågår. Nix, det handlar inte alls om vare sig skolorna eller den kommunala politiken. Det handlar om mig själv. Och jag sitter nu här belåten vid tanken att ingen kan hindra mig från att berätta hur duktig jag är…

Alltså, efter ett par års insinuanta påpekanden från Madame att jag "borde motionera mer och minska tiden vid datorn för att gå ner i vikt" har jag påbörjat vägen mot 75 kilo.
När färden nedåt började förra söndagen vägde jag 88,5 kilo. Enligt mig själv - 13,5 kilo för mycket i förhållande till min längd på 171 cm.

Jag tillhör den motsträviga typen av mänskligheten, vilket betyder att ingenting kan få mig att ändra på mig om jag inte själv "har kommit på det".
Vilket jag gjorde förra söndagen - att gå ner i vikt.
Varför har ingen tidigare sagt något om det?

Jodå, jag skriver den här texten enbart för att roa mig själv men kanske finns där en promilles tanke bakom att mina rader kan få någon att hänga på.
Denna morgon har jag minskat 5 hekto i vikt. Jag vill kraftigt framhålla att jag har en sådan där våg som man har på Vårdcentraler och sjukhus. En rejält pålitlig apparat alltså. Har alltså minskat vikten med ett hekto per dygn.

Hur det har gått till? Jag har, dels, börjat räkna kalorier, dels cyklat 20 minuter (varje dag) på den (oanvända) exklusiva motionscykel jag inhandlade för ett par år sedan. Det vill säga - förra gången jag fick samma idé som nu.

Tidigare 2000 kcl per dygn + två glas vin (ungefär då) har denna vecka blivit 1200 kcl per dygn och inget vin. Och, jag som så lätt dagdrömmer, ser nu framför mig att jag om 80-90 dagar så där, ska nå mitt första delmål - 80 kilo.

Det var bara det jag ville berätta om… ;-)

Kommentar:

Sluta banta - och gå ner i vikt/

Bjarne, vad har man inte vänner för om inte för att få goda råd!  :-)
(
Från en som genom åren provat det mesta.)

Att försöka banta kan ge visst resultat men efter ett tag kommer du liksom förra gången att ge upp och dina gamla beteenden kommer tillbaka. Det är bättre att sluta med alla förbud och i stället ändra lite på de dagliga vanorna och rutinerna.

Äta regelbundet? Det har det tjatats om länge. Påverkar inte förbränningen så mycket som många påstår men kan göra att blodsockret blir balanserat och man därmed undviker ”sug” och "extrem hunger” som vanligen leder till att man äter mer än vad man behöver.

Alltid äta vid bordet? Visst är det härligt att kunna äta för att det är ”mysigt och socialt”. Gärna i soffan eller som vi då ofta vid datorn. :-)
Kanske en bra idé att pausa och oftare äta vid matbordet.

Alltid grönsaker till maten? Hur sexigt är det? Har själv valt ut en del
favoriter att förtära som ballast för att tillfredsställa omgivningen och
få lite variation till det som är gott. T.o.m Mc Donalds har fattat galoppen.

Äta i 20 minuter? Sitta ner, lägga ner besticken mellan tuggorna, stänga
av tv, dator, mobil och äta långsamt och tugga ordentligt. Är inte tänk-
bart för en rastlös individ som jag. Har alldeles för många järn i elden
för att kunna gå med på sånt. Uppskattar dock lugnet vid måltiden.

När är man mätt? Bekymmersam fråga faktiskt. Ett gott knep är att först lasta ner tallriken med en tänkbar mängd näring och när den är tom pausa och känna efter om det är nödvändigt med en ny vända.

Får man inte unna sig något? Visst har man favoriter att ta till. Som vanligt handlar det om att i förväg  bestämma sig för vad och hur mycket.
Spelar man på Solvalla t.ex. kan det vara rekommendabelt att bestämma sig för förlustnivån innan spelet. När det gäller övriga laster gäller det  bara att anta en viss princip (mängd, tidpunkt) så är det inga problem.

Måste man träna? Absolut. Sorgligt är det att se alla som efter nyåret ger sig iväg och optimistiskt tränar. Hur fel kan det bli?
Med tilltagande ålder är det mer viktigt att inte förlora muskelmassa genom inaktivitet. Daglig småskalig och rutinmässig träning (genom t.ex lyft av hantlar morgon och kväll) gör att kroppen stärks. Inte heller fel att genom gång eller (el)cykel få igång lite luftväxling i lungorna.

Är yoga bra? För de av oss som ständigt sitter och funderar på allehanda ting i tillvaron verkar yoga vara överflödigt. Det gäller bara att hitta rätt miljö, tidpunkt och lugn så infinner sig sinnesfriden.

Det finns hopp Bjarne! Vid ca 84 år blir vi en förlustaffär för staten och det självklara målet är att överträffa det. 
/Åke

 


5 april 2018

Även denna morgon ser en aning gråmulen ut men känner mig inte minsta påverkad av detta. Vilket kan bero på att jag just läst ett blogginlägg som fått mitt starka intresse.
Inlägget har rubriken "Egohumanister" och består av en recension av en bok som just skriver om det ämnet.
En bok skriven av Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole och som - skriver Patrik Engellau - säkert kommer att åstadkomma rabalder.

Egohumanisterna, som de beskrivs i boken, är av det slaget människor jag inte gillar - för att skriva det snällt. Engellau skriver:

Tørning hävdar att egohumanismen vilar på fem ”förbluffande simpla” dogmer. Den första dogmen är att Vi är moralens väktare. Egohumanisterna ”påstår utan belägg att just deras syn på saker är ett uttryck för en särskilt etisk syn på världen… de får positiv uppmärksamhet när andra lider… När de till exempel delar bilder av drunknade, båtflyktingar eller krigsoffer på sociala medier, handlar denna kommunikation framför allt om att visa omvärlden att de som goda egohumanister känner rätt saker inför dessa ohyggligheter. De suger till sig positiv uppmärksamhet genom att uttala sig om andras olycka”.
Och vidare:

Den femte dogmen, slutligen, är Vi vill vara världen. Den går ut på att ringakta den egna nationen och att ifrågasätta och nedvärdera dess kultur samtidigt som andra, i verkligheten underlägsna kulturer, hyllas som förebilder. Det är inte utan att en svensk läsare ser bilden av Mona Sahlin framför ögonen, kvinnan som uttalade följande herostratiskt ryktbara ord:  ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”.

Sådär håller Tørning på över 170 sidor. Han är förstås skamlös. Han har kastat av sig den skam som de danska PK-isterna, enligt Tørning själv, försöker belägga danskarna med

Vill du få veta mer om de övriga tre dogmerna Tørning har åsikter om så klicka dig in på länken ovan.


4 april 2018 

Jaha, konstaterar jag när jag tittar ut genom fönstren och ser att dagen ser en smula gråmulen ut. Det kan vara orsaken till att det känns som att dagen börjar med en smått gråmulen syn på tillvaron. Min förstås, där jag satt med morgonfikat och tittade ut över åkrarna mot Hacksta Ö.
Den känslan kan lika väl ha sin grund i att jag kom att tänka på vad jag i går kväll skrev om den lokala politiken i Vingåker. Eller kanske mer precist då - som jag allt mer tycker "Det obegripliga ointresset de de lokala politiska partierna visar inför det kommande valet."

Det är fyra månader och några dagar till till valdagen. En kort tid, tycker jag, om man som nuvarande opposition ska hinna åstadkomma saker som kan få väljare att hinna "tänka över hur de ska välja". I alla fall de få väljare som över huvud taget skänker en tanke på lokalpolitik och kan tänkas låta sig påverkas av "inspirerande vallöften" i stället som för flertalet - "Jag röstar som jag alltid har gjort".

Så blir jag sittandes i funderingar kring hur väljarna i Vingåker kan tänkas resonera innan de ger sin röst. Låt mig säga så här: Hur tänker man som väljare när man t ex röstar på L (165), C (365), VTL (319), KD (233)? Siffrorna inom parentes är antalet röster de fick i förra kommunvalet.

Är man det minsta klartänkt måste man ju fatta att de vallöften de (små) partierna avger på intet sätt kan förväntas kan övergå till handling. För ingen kan väl tro att något av dem kommer att få så många röster att de får egen majoritet.

Vad jag tror mig mena är att - är det inte mer troligt att den nuvarande oppositionen kan lyckas bättre i det kommande valet om de inser att "ensam är inte stark" och att de högst troligt kan vinna fler röster om de kan enas om någonting - gemensamt? Som de berättar om i god tid före 9 september.
Och dessutom att de funderar lite kring vad jag menade i går:
"Om ett vallöftes ska övertyga är fakta inte nog. Först när vallöftet väcker människors känslor händer något".

Hur man nu ska kunna åstadkomma någonting sådant i Vingåker…

Så märker jag någonting hos mig själv - det inom lokalpolitiken som förmår väcka känslor hos mig är sådant jag ogillar! För att förtydliga - jag kommer inte att ge min röst till det parti (partier) som föreslår saker som jag ogillar. Vilket kanske också, i skrivande stund bygger på, att jag inte kan föreställa mig att bland partiernas vallöften kommer att finna någonting som skapar så positiva känslor att jag ger det min röst. Det känns inte helt inspirerande inför känslan av att (behöva) rösta på det parti man tycker är minst dåligt.

Vilket betyder att jag kommer att rösta egoistiskt i kommunvalet - ser till vad som ger mig själv fördelar och bryr mig t ex mindre om storstilade löften om skolan…

Sådana tankar kan man få en gråmulen onsdagsmorgon…


En sparad blandning…

"Små grubblande tankar?"

Löjligt, vill jag påstå, när jag noterar att jag hamnat i Stora grubbligheter över frågan "Hur kan man göra för att ens uppnå en förmåga på 10 procent av vad Jens Ganman kan?" Han - mästaren på elak ironi…

Jag vet inte till mig av förtjusning när Ganman skriver:

Centerns senaste ”asylmanifest” (DN Debatt) är lite som att lyssna på de där mystiska radiosignalerna från yttre rymden som forskarna ibland fångar upp.

Det är obegripligt men KAN – i bästa fall – vara tecken på intelligent liv.

Om det nu en gång i tiden kändes skämmigt att berätta att man sympatiserade med SD - hur ska det då nu inte kännas för dem som föredrar Centerpartiet?


Från favoritfåtöljen:
Vi tänker oss att du på mötet ställer dig upp och protesterar mot den nya organisationsplanen, som ingen ändå riktigt har fattat vad den går ut på - eller ens våga ifrågasätta.
Du ställer en fråga till den flummiga pedagogen som topprider sällskapet och ifrågasätter hennes kompetens. Du undrar om utbildningsnämnden inte inser att det är en stöld av offentliga medel att lärarkollegiet ska åka till Portugal för kompetensutvecklingsbudgeten - för att ta ett påhittat exempel.

Vad tror du händer?
Inte en käft håller med dig. Deltagarna vrider sig olustigt, stönar irriterat och några rent av ber dig hålla truten.
Och mer eller mindre stukad sätter du dig ner.
Du - du har gjort en lysande insats.
Nja, inte som martyr. Det vore att begära det orimliga men det är tillräckligt välgörande att någon någonsin - i vårt konflikträdda Vingåker, ställer sig upp och ifrågasätter någon i sådana sammanhang.

Bara genom att du rest dig upp och har gjort det så har den flummiga förkvävande samförståndsandan brutits.

Man får ifrågasätta, visar det sig, och det är den farligaste kunskap som kan spridas kring flummiga mjukispedagoger eller räknenissar på möten av olika slag.
Allt som experten säger framöver kommer att på ett helt annat sätt att ifrågasättas.
Nå, i alla fall av mig…

Kommunval på ingång - vilket borde få med sig att medlemmarna våra lokala politiska partier just nu bubblar av entusiasm över att - äntligen - få komma ut med sina framtida visioner för Vingåker till väljarna.

Det kan du tro - för vad du sannolikt bara kommer att få ta del av är - några egotrippade valfläsk presenterade på halvtaskiga broschyrer - som du får i din brevlåda.
Ett trist konstaterande av en nattgök som - vid sina många självgoda ögonblick - ibland ser sig själv som den som ovan reste sig upp och ifrågasatte.
Även om det inte alltid är med sådant som kan benämnas som en lysande insats - men någon bör väl försöka våga att visa vägen…

Och jag kommer att tänka på vad den romerska "vältalaren" Cicero ställde som krav för den som vill vinna åhörarnas fulla uppmärksamhet:
- Att behaga sin publik
- Att undervisa sin publik
- Att beröra sin publik

 För övrigt var det en man på gårdagens möte som - fick jag veta - var "glutenintolerant" om det nu heter så. Vilket jag har hört talas om men inte har några kunskaper om, så jag passade på att fråga honom om vad det innebar.
En ovanligt begåvad person som hade den fina förmågan att lugnt och klokt ge ett intressant svar. 

Som också, innehöll en förklaring som besvarar ett av mina vetenskapliga problem "Varför har jag så svårt att gå ner i vikt?"
Det är ju så, sa mannen, "att kroppen tar upp näringen i tunntarmen" - och en stor lättnad spred sig då i mitt huvud. "Där fick jag förklaringen" - för det är tydligen inte  så min kropp fungerar - som i stället tar upp näringen i tjocktarmen.

En förklaring som, den tunna tunntarmsfungerande Madame, inte alls ville godta.
Ogina kvinna!


Det finns vissa små stunder - då jag känner mig (är, kanske är rätta ordet) som mest korkad - som jag får den märkliga tanken att jag  skulle "kunna tänka mig bli lokalpolitiker".
Jag har väl inte riktigt, klart för mig varför jag vill det. Jag hinner nämligen aldrig tänka färdigt enär jag snabbt går och tar en iskall dusch när jag inser att jag tänkt så.
Brukar ha avsedd verkan…

Nåväl - efter att ha läst artikeln i Kuriren med rubriken: Arbetet med att säkra ån flyter långsamt - så tror jag att det kommer att dröja länge tills jag får en sådan - fundering igen…

Du vet säkert att det anses finnas viss risk för ras då "strandbanken har eroderat"  (Vingåkers-ån) som Kurirens skriver det. De ansvariga tycks inte ha någon bestämd uppfattning om hur stor rasrisken är - varför man tar till den sedvanliga lösningen: man stänger av - för säkerhets skull.

Men nu verkar det hända saker bl a annat genom att förstärka stranden genom pålning  där ån är som smalast och på andra ställen göra om slänterna ner mot vattnet mindre branta.

Ja jo - alltid något…
Så läser jag de här raderna av Johannes Tångeberg:

För båda åtgärderna krävs dock alltså tillstånd från mark- och miljödomstolen, som också kan ha synpunkter på vad som får göras och inte. Exakt vad som i slutändan kommer att göras återstår därför att se – liksom när arbetena kan utföras. Ansökan till mark- och miljödomstolen och samrådet hoppas kommunen klara av under första kvartalet i år.
När tillståndet finns ska arbetena handlas upp.

— Det vore önskvärt om vi kunde göra upphandlingen under andra halvan av året, säger Camilla Jansson.

Så sitter jag här och känner hur mina känslor hoppar helt vilt mellan att blir urförbannad eller helt uppgiven. Urförbannad för att jag inte kan förstå vad mark- och miljödomstolen har med den här saken att göra. Och om de nu har det så skulle jag - om jag var ansvarig projektsamordnare - "ge fullständigt fan i den saken" och redan nu på måndag ge mig ut i livet (Holland ?) och beställa in offerter på en förstärkning av å-kanterna som får resultatet att se ut så här:

 


Och skulle sedan - Mark- och miljödomstolen hör av sig och ställa frågor - skulle jag svara "Vi håller bara på och bygger om (förstärker) kommunens värdegrund."
Så bästa domstolen ni kan somna om. Eller något liknande…

Smått uppgiven sitter jag då här och försöker förstå hur det kan bliv så här - att en enkel kommunal obetydlig händelse - kan tillåtas ta så lång tid.

Och så försöker jag föreställa mig hur det fungerar inne i huvudet hos de människor som, dels står ut med det, dels låter det ske…

Kan inte…

 

En recension i SvD av ett tv-program börjar så här:

Mindre uppfostran och mer fördjupning – det krävs för att SVT:s nya kulturprogram "Kulturveckan" ska bli något mer än ett tråkigt utvecklingssamtal.

Och texten avslutas så här:
Två önskemål från en licensbetalare: 
1) Var inte uppfostrande – det är direkt långtråkigt och lär inte ge några höga tittarsiffror. 
2) Var inte ytlig – det finns andra program och kanaler för sådant.

"Skulle man inte kunna ge samma råd till våra lokala politiker," frågar jag mig själv, och nickar förstås medhållande.
För, i alla fall jag, är känslig för sådant som är långtråkigt och jag tycker mig ana att en och annan håller med om att långtråkig lokalpolitik inte ger särskilt "höga väljarsiffror".
Och om jag dessutom får en känsla av att politiker talar till mig i en "uppfostrande ton" och geggar ner vad de säger genom att blanda in ord som "värdegrund" och "hållbarhet" då har jag nog vikt in öronen för länge sedan.

Trista som en grötfrukost
, mumlar jag. Vilket på sitt sätt är helt fel, för jag äter gröt varje morgon, havregröt, med rårörda lingon på och med röd mjölk till.
En bra grund för den fortsatta dagen.
Men, jag vill verkligen inte, under resten av dagen, fortsätta äta gröt utan då ser jag fram emot något betydligt mer varierat och mer smakfullt. Och som jag tror, också är mer "nyttigt och välbehövligt för kroppen". Där jag starkt vill framhålla att det välbefinnande sådan kost framkallar - är en viktig del i mitt liv.

Kom jag att tänka på, när jag läste vad jag nyss skrev på ingångssidan om: "Konsten att väcka, eller egga, fantasin och känslan hos människorna i Vingåker".

Men du kanske tycker annorlunda?