Funderingar från en fåtölj…


Annat viktigt?                                                        (18 april 2019)

Ord är viktiga påstod jag i går och kom senare under natten att fundera över om jag också tycker att åsikter kan vara det.
Och kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka där - annat än att jag personligen tycker att vissa åsikter - för mig - känns mer angelägna än andra.
Efter några fler funderingar så blir jag mer benägen att säga att jag i alla fall är tämligen villig att lyssna på alla åsikter.
I ämnen som intresserar mig - även om jag inte håller med om alla.

En, vars åsikter jag mycket ofta delar, är Patrik Engellau och alldeles särskilt när han skriver den här typen av inlägg - som har rubriken "Män och våld".

Hans inlägg börjar så här:
Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen.

På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

(Varför ett samhälle skulle hitta på något så dumt vet jag inte. Det är inte det som är poängen. Om du prompt måste ha något slags förklaring så kan vi säga att det handlar om en vilja till jämlikhet. Om någon har medfödd fallenhet för en viss syssla så kommer hon att excellera i den sysslan och andra att känna sig evigt dömda till en mer undanskuffad position.)

Lysande Patrik, mumlar jag för mig själv inför en sådan början. Och allt eftersom jag läser vidare känner jag mig ökande - nöjd.
Kanske jag ska förklara - för att locka dig att läsa vad Patrik Engellau skriver - ska antyda att krönikan prisar att män är starkare än kvinnor - och därför mer lämpade för vissa saker. Bra saker.

Men en sak förefaller vara oomtvistlig och det är att den genomsnittlige mannen har större kroppshydda och mer muskelmassa och därför mer rå styrka än den genomsnittliga kvinnan.
I alla tider har samhällena förstått att utnyttja detta till sin fördel, till exempel genom att skicka ut männen snarare än kvinnorna på jakt mot vilda djur och i strid mot fiender (tro inte på myterna om amazonstammar).

Min rätt självklara observation är att män har särskild medfödd kompetens när det gäller att utöva den råaste formen av våld. Till den råaste formen av våld räknas inte att trycka på en knapp som skickar iväg en kärnvapenstyckad stridsspets och ej heller att mobba folk eller utsätta dem för annat psykiskt lidande utan att ge en fiende en rejäl smäll på käften så att blodet sprutar.

I likhet med det galna samhälle som jag inledningsvis omnämnde så har det moderna Sverige bestämt att den råa formen av våld som män är bra på är onödigt och ont och vidare att män ska avvänjas från sin medfödda natur.

Ja ja - får jag så be, lte extra, att alla kvinnliga läsare tar del av vad Patrik skriver:

Jag säger detta för att jag tror Sveriges härskare domineras av ett kvinnotänkande som har glömt bort eller inte begripit vad den manliga våldsbenägenheten betyder för samhällets välgång och därmed även kvinnornas frid och lycka.



Ord är viktiga…                                                   (17 april 2019)

…har jag fått lära mig - nu senast av Anneli Bengtsson - som i Kuriren säger om det där med att ändra från pridefestival till mångfaldsfestival:
– Ord är jätteviktiga. De kan betyda olika saker för olika människor.

Jag är där helt överens med Anneli Bengtsson om den saken.

Men hamnar i funderingar om verkligen alla förstår det - till exempel alla de som  tillhör dem som ständigt försöker påverka oss med sina ord.
Du, bäste läsare, hur ska vi nu tänka oss tolka de här orden jag nyss läste:

Tingsrätten anser att mannens brott är så allvarliga att straffet blir fängelse på livstid. Han ska dessutom utvisas ur landet efter avtjänat straff med förbud att någonsin återvända.

Livstid? Betyder det att han ska sitta i svenskt fängelse tills han dör?
Självklart - varför heter det annars livstid?

Och ska man tolka nästa mening som - att efter att han har dött ska placeras i en kista och exporteras någonstans utanför Sverige med förbud för att kistan - någonsin - ska kunna återföras till vårt land?

Självklart - "Hörru -man är ju inte helt dum i pallet" - innebörden i domslutet antyder ju precis något sådant.

Tänk så mycket enklare livet är/blir när vi alla - tycker lika.


Några små funderingar…                     (16 april 2019)

Läser i Kuriren, med viss nyfikenhet och stigande förvåning, att man i Katrineholm har beslutat att införa förbud mot tiggeri i kommunen.
Mina intryck av Katrineholm, som jag mest fått från att läsa Kuriren, är att det är en S-styrd kommun under ledning av Göran Dahlström (S) och när jag läser vad Dahlström säger i artikeln skapar det funderingar hos mig.

– Det är inte värdigt att ha människor sitta eller stå på knä och be om allmosor av oss andra, sa han.
Dahlström menade att tiggarna borde hålla sig i sina hemländer och familjer.
– De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige.

Jag får väl erkänna att mina kunskaper om hur man ser på tiggerifrågan centralt hos S i Stockholm är klart begränsade men någonstans dyker en känsla upp av att detta Dahlströmska så tydliga klargörande (där) kan höja ett och annat ögonbryn.
Och jag kommer nog att smått intresserad följa om där kommer några kommentarer från S i huvudstaden om vad Dahlström säger.

Det var det det - tänker jag och hoppar över till en mer lokal information som gör mig synnerligen fundersam. Läser också i kkuriren.se att där anordnas en utställning i Högsjö där man förevisar - gamla underkläder.

Nu måste jag svära igen - för min tanke blev när jag läste detta "Vem fan vill titta på sådant?" Tydligen finns det sådana - mest kvinnor kan jag tänka mig.
Fördomar - jag?
Jodå. Mänskligheten är emellanåt smått obegriplig.
Tänker jag först innan jag lägger till - gäller kanske bara oss i Vingåker.

Några rader om - oro…                             (15 april 2019)

Eftersom jag inte innehar någon tv har jag - som jag ser det - gott om tid för "annat". Som i mitt fall innebär en hel del bokläsande och besök hos alternativa media och bloggare jag finner intressanta att följa.

Dessutom har jag den (goda) vanan att sent om kvällarna (söndag till torsdag) att avsluta dagarna med en lång stund (3-4-timmar) i favoritfåtöljen i sällskap med ett par glas vin innan jag får mig i säng någon timme efter midnatt.
Jag funderar…

En hel del om människor och hur de beter sig. Deras flockbeteende, att de så lätt låter sig påverkas av floskler, (för att välja ett ord), att de så ofta låter sig styras av sina - känslor.
Som oro. Och du får ett exempel, som jag väl vågar antyda är tämligen aktuellt.
Det handlar om våra politiker och deras förvirring över hur de ska handla när det gäller våra "svenska" IS-terrorister.
Jag antar att även många här i Vingåker känner oro inför tanken att någon av dem skulle hamna här i vår kommun.
Det gör inte jag. Jag är ingen särskilt orolig person.

"Terrorister är mästare i att ta kommandot över människors föreställningsvärld. De dödar mycket få men lyckas ändå injaga skräck i miljardtals människor och skaka väldiga politiska byggen som EU och USA.
Man kan ju fråga sig hur det kan komma sig när det sedan 11 september 2001 har terrorister dödat omkring 50 människor om året i EU, tio i USA, sju i Kina och uppemot 25 000 i hela världen, huvudsakligen i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien.

Som jämförelse dödas omkring 80 000 européer i trafikolyckor varje år, 40 000 amerikaner, 270 000 kineser och totalt 1,25 miljoner världen över.

Diabetes och höga sockernivåer dödar uppemot 3,5 miljoner människor om året och luftföroreningar omkring 7 miljoner.

Så varför är vi mer rädda för terrorism än för socker, och varför förlorar regeringar val på grund av sporadiska terrordåd men inte på grund av kroniska luftföroreningar?"

Den texten har jag hämtat ur boken "21 tankar om det 21:a århundradet".
En bok från 2018 - som jag just läser för andra gången. Och de raderna har minskat min oro nästan till noll - vad gäller terrorister.

Men jag vet - efter lång samvaro med min svåger - psykologen - att känslor är en märklig sak. På gott och ont.

"I sig är universum bara ett hopkok av atomer. Ingenting är vackert, heligt eller sexigt i sig - det är mänskliga känslor som gör ting sådana.
Det är mänskliga känslor och inget annat som gör ett rött äpple förföriskt och en hög med lort motbjudande.
Ta bort mänskliga känslor, och du står där med en hop molekyler."

Ur samma bok…

Eftersom klockan närmar sig 21 ska jag efter en stunds telefonprat med Madame snart sjunka ner fåtöljen, fundera vidare över sakernas tillstånd, och under den allt mörkare kvällen/natten-  sannolikt kommer att inmundiga en del röda molekyler…


Framtiden…                                                           (11 april 2019)  …kom på tal när Madame och jag besökte min sedan 1983, mycket gode vän, Leif G V Persson och hans fru Mari-Anne - boendes i Vedevåg, Lindesbergs kommun, är det väl bäst jag förklarar tänker jag, eftersom en av mina vanliga fördomar är att "svenska folket är tämligen urusla på det egna landets geografi".

Och det tror jag inte kommer att förändras nämnvärt i framtiden med tanke på de redovisade skolresultaten.
Och vad jag får ta del av för förslag på lösningar på den frågan.

Jag vet inte säkert, men kanhända att M och jag påverkade framtidens klimat i går enär vi tog bilen för besöket. 250 km tur och retur - en ren nöjestripp…

Lyssna nu noga era jämrans humörförstörande klimatfanatiker "Hur fan skulle vi annars ha tagit oss från Vingåker till Vedevåg, via det inplanerade besöket hos det stora köpcentrumet Marieberg utanför Örebro?"
Och dessutom bor Persson med fru ett par kilometer utanför centrala Vedevåg i ett underbart hus i skogen intill en sjö.
Nå, dessutom vill inte M och jag gärna göra resor och då vara tvungna att ta hänsyn till gles kollektivtrafik. Alltså - som de flesta normala svenskar - som inte bor i stora städer med tunnelbana och 10-minuters-busstrafik. Om ens då…

Men en stor del av våra samtal skilde sig betydligt från andra "normala" svenskar - vill jag tro - vi pratade nämligen mycket om politik. Den svenska rikspolitiken.

Och den handlar ju till stor del om framtiden. Och där var vi inte optimistiska någon av oss. Det sista där - mycket snällt skrivet.
Och känner plötsligt att jag nog ska avsluta den delen av texten här. Eftersom den annars skulle bli någon kilometer lång och innehålla många svordomar.

Nåväl, att besöka Marieberg, åstadkom efter en timme, en stor lust att få sitta ner och - fika.
Vilket Madame och jag gjorde och kom i gemensamma funderingar kring det här med att "Hur skulle en plats som Marieberg kunna existera utan bilar?"

Går ju inte. "Alla kunder kommer ju med bil" - vilket är förståeligt då Marieberg ligger en bra bit utanför centrala Örebro och att där finns storheter som Ikea, Bauhaus osv - där köp ofta kräver bil för att kunna transportera hem vad man köpt.

Jag har förstås läst ett gediget antal texter som förklarat för mig vilket förkastligt liv vi svenskar lever - utan minsta tanke på kommande generationer.
Du, bäste läsare, jag bryr mig inte.
Kanske mest av den anledningen att klimatalarmisterna aldrig har brytt sig om att förklara för mig vad deras krav skulle åstadkomma för slags - samhälle.
Och kommer på att jag skulle gärna lyssna på hur våra lokala miljövänner beskriver hur t ex Marieberg, vårt eget Outlet osv skulle överleva om deras syn på framtiden skulle bli av.
Det skulle bli en framtid med många arbetslösa.

Funderar jag, och blir sittandes i smått uppgivna funderingar - över alla dessa märkliga människor.
Och skulle jag möta er skulle min blick förmodligen se ut som hos valpen här under.

Min egen framtid då - börjar jag tänka lite på.
Tja, rent personligt har jag, just inte något att oroa mig för. Känner mig frisk och kry, har en del fritidsaktiviteter som förgyller tillvaron både vad gäller utförande som att det har gett mig ett antal fina vänner.
Vännen Leif G V Persson, tillsammans med (medskribenterna) Åke och Clemens - och dagliga besök hos alternativa media plus många korsord - ser till att hålla Alzheimer borta. I samarbete med att jag inte har tv.

Dessutom har jag så pass bra pension att jag kan spara 5-tusen kronor i månaden om jag ville nöja mig ett tämligen stillsamt liv i Vingåker med nära omgivning och med en mathållning på "köttbullar och potatis-nivå" med en flaska vin till helgen.
Men varför skulle jag vilja det?
Barnen?
Ha - mina tre grabbar har kommit till världen med en lyckad kombination av -  begåvning från sin moder och stark reslust från mig.
De tjänar mer pengar än vad jag någonsin gjort och de reser mer än vad jag kommer att hinna göra.
Nix - här sparas inte så mycket - utan jag fortsätter nog att unna mig att njuta av livet - där Madame står på första plats.

Jag tänkte att du möjligen var en smula nyfiken…


Den blicken…                                                          (9 april 2019)

Foto: Therese Steen

…kan jag inte påminna mig ha sett hos någon person i Vingåker.

Eftersom jag inte umgås just någonting alls med barn och ungdomar i kommunen vet jag inte om den kan ses hos dem som hos den här elva veckor gamla schäfervalpen - Dux.

Hos någon vuxen? Nej.
Jag kanske umgås i fel "kretsar" - och räknar här bort att den kanske kan anas hos mina bowlingvänner - just innan de ska kasta iväg klotet.
Likaså räknar jag bort Madame när hon ser på mig efter att hon läst vissa av mina texter…

Jag, som varit uppfödare av schäfer (och mycket annat inom hundvärlden) har med stigande värme i kroppen tittat på bilden - länge, länge…


Den blicken innehåller många olika uttryck och fångar mig totalt och öppnar/skapar många frågor och funderingar om mina medmänniskor.
Där en av dem är ifrågasättande:
Vad fan håller ni på med?


Ännu mera mys…                                      (6 april 2019)

Jodå, det är meningen att morgonens rubrik ska peka på gårdagens. Detta med anledning av att min morgonrunda på datorn lite stilla så där, men klart tydlig, frammanade en känsla av förnöjsamhet. Vars grund nog mest består av att jag tänkte "Så trevligt att se att det finns fler som tycker som jag".
Kombinerat med en mugg starkt och gott kaffe…

Och hamnar i en stunds övervägande med mig själv över hur "ska jag nu fortsätta skriva för att peka på - tydliggöra - vad jag menar."
Johan Hakelius får börja. Med att jag citerar rubriken till hans krönika i Expressen som säger: Utanför Sverige är folk i huvudsak normala.
Och ur texten citerar jag:

"Med ”normala” menar jag, bland annat, att de inte beter sig som om varje möte med en annan människa är en förstagångsföreteelse. De är artiga, vänliga, erkännande och avspänt konversanta. De försöker inte titta åt andra hållet för att slippa hälsa. De tränger sig inte först genom dörrar, som om den sociala interaktionen som krävs för att låta någon annan gå före, vore att jämställa med ett sexuellt övergrepp.
Folk utanför Sverige är helt enkelt väluppfostrade."

Och jag nickar igenkännande när Hakelius skriver om känslan "leda" som får honom (och mig) att försöka mota bort den känslan med att - resa bort…

Nästa besök hamnar hos Patrik Engellau som i sin text snuddar vi den svenska skolan, på lite högre plan än grundskolan då, där fyra forskare får mothugg av Engellau när de anser att "staten ska fixa det här med - bristerna i utbildningen"
Engellau skriver i alla fall:

"Jag påstår att dagens officiella Sverige tänker fel. Det officiella Sverige består av olika slags funktionärer, till exempel universitetslärare, som må vara nog så kloka och kunniga men liksom alla intressenter i första hand tänker på sig själva när problem ska lösas.
Felet med Sverige är att det är dessa samlade funktionärers – som jag har kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – världsbild som styr tänkandet i Sverige, ett tänkande som går ut på att det är funktionärerna snarare än marknadsaktörerna, till vilka jag räknar ungdomar som ska fixa sig ett arbete och ett liv, som har ansvaret för utvecklingen."

Om du läser den sista meningen där så kanske du förstår varför en av kommentarerna ser ut så här:

”Vad gör man med människor som inte sporras av utmaningar utan hellre framställer sig som kränkta och som offer när livet börjar visa tänderna?”
(citerat ur Engellaus text)

De springer till välvilliga media som gärna skriver spaltmeter snyfthistorier, gärna avrundat med ännu ett fantasilöst ”drev” i största allmänhet mot någon myndighetsperson som förvisso kanske inte har med saken att göra men gärna pudlar för säkerhets skull.
Med sålunda bekräftad offerstatus kan de arbetsskygga sedan gå vidare med att bilda någon sorts förbund för att ”motverka diskriminering” eller vad som helst som innefattar orden ”rättvisa”, ”jämlikhet”, ”anti-rasism” eller t.o.m. ”klimat” för det kan aldrig slå fel.
Sedan är det bara att börja äska skattepengar och stå redo med öppen plånbok.

Ta-daa! Försörjning utan trista utmaningar, eller ens krav på att faktiskt producera något alls resten av sitt liv."

Som jag skulle ha skrivit det själv…

Nu orkar du nog inte så mycket mer så jag ber att få avsluta med några rader jag håller helt med om:
"Utan läsning inga kunskaper och ingen bildning. Utan kunskaper och bildning löper man risker både som person och som politiker.
Som person blir man en ”byfåne i tiden.”
Anledningen är självfallet att perspektiv och aspektseende blir begränsade och man därmed blir ett offer för teoretiskt och analytiskt enkla argument och påståenden."

Blir du lite intresserad av att få ta del av en text med rubriken:
"Bildningen och makten - några reflektioner"
så klicka här

Medan du gör det brygger jag lite mer kaffe - för ännu återstår mycket intressant att läsa…


Fredagsmys av hög  kvalité…        (5 april 2019)

Jag anser mig vara en tämligen stillsam person vad det gäller mitt känsloliv. Eller ska jag beskriva det som att det inte pendlar så långt kring mitt normala läge?
Vare sig upp eller ned.
Ja, kanske det - men denna fredag slog mätare nästan i taket vad gäller min förnöjelse när jag läste den här artikeln.
Som handlar om ett nytt holländskt politiskt parti som stökar till det för de "etablerade" med sitt sätt att se på den holländska politiken.
Som jag njuter - samtidigt som jag undrar "hur f-n skulle det kunnat gå till för att SD kan bli ett sånt här parti?".
Att något annat svenskt politiskt parti skulle kunna komma i fråga - är lika osannolikt som - halalslaktad surströmming på lunchen i Slottsskolan…


Varför?… 
                                                                  (4 april 2019)

…en bra fråga, som ofta gör sig påmind hos mig. Denna morgon gjorde den sig påmind när jag såg hos SvD i sin nättidning (bakom betalvägg) redovisar en lista över "De släppte ut mest i svensk industri 2018".
Vilket gjorde mig en smula nyfiken vilka industrier det kunde handla om.

Jaha, funderade jag, med baktanken hur ska jag nu få ta del av den informationen, innan jag såg att SvD hänvisade (i den den lilla textsnutt som fanns där för att försöka locka läsare att betala för att få ta del av texten) stod att tidningens uppgifter hade hämtats från Sveriges Natur.

Vad gör då en nyfiken bloggare i Vingåker? Precis som du skulle göra - jag googlar på orden - Sveriges Natur. Och om man gör så så kan man klicka sig vidare och:
Var så god - och ta del av vilka industrier som påverkar klimatet (?) mest med sina utsläpp.

"Sveriges koldioxidutsläpp från industrier ökade förra året med 445 000 ton. Orsakerna är ökad användning av fossila bränslen för el och värme och ökad produktion av diesel, cement och plast."

Minsann, utsläppen har ökat med 445 000 ton under 2018. Konstaterar att jag inte har minsta kunskap om hur jag ska värdera den siffran - är det mycket?
Rent av katastrofalt?

Googlar igen och läser: (hos Naturvårdsverket)
Sveriges klimatpåverkande utsläpp (utsläpp av växthusgaser) var 52,7 miljoner ton år 2017. Jämfört med 2016 är det en minskning med 0,5 procent.  Utsläppen har minskat med 26 procent mellan åren1990 och 2017. Den långsiktiga utsläppsminskningen har framförallt skett mellan år 2003 och 2014.
Minskningen kan delvis förklaras av genomförda åtgärder (till exempel övergång till förnybar energi och energieffektivisering) och delvis av avstannad tillväxt inom industrin.

Jaha, konstaterar jag, med känslan av att jag kan "somna om"vad gäller min oro av Sveriges påverkan på miljön". Fel där - jag känner ingen som helst oro över den saken - men kanske lite mer när jag läser vad Aftonbladet skrev i december förra året.
Fel där också - min oro försvann plötsligt helt.
För jag frågade mig "Vaf.. kan jag göra åt den saken?"
Ingenting - konstaterar jag.
Förresten har jag viktigare saker att oroa mig över - mitt bowlingspel har blivit sämre de senaste månaderna och Madame (som brukar spöa mig) är vilken vecka som helst klar för spel igen efter ett års uppehåll (svår axelskada).
DET är verkligen oroande det…


Sverigebilden?                                                        (3 april 2019)

Nå, egentligen är jag personligen inte så överdrivet intresserad av den frågan och, när jag börjar skriva, inte heller bilden av Vingåker.

Att ämnet ändå började intressera mig beror på att jag under morgonen tittade på ett Youtube-inslag där (en personlig favorit) Henrik Jönsson intervjuar Mustafa Panshiri - Mustafa är polisen som återuppfunnit sig själv som massföreläsare, brobyggare och som vann pris som "Årets folkbildare" 2017.
Men det visste du förstås redan…

För mig personligen - ett oerhört intressant möte mellan två människor som kan - samtala begåvat.
Under deras samtal kom fram att Mustafa och hans vän Jens Ganman vill (och kommer att) producera en film med titeln Lort-Sverige.2 - en "uppföljare" till det som Lubbe Nordström åstadkom 1938 under just titeln Lort-Sverige.

Ludvig Nordströms Lort-Sverige från 1938 är en sådan skrift. Den är ju en klassiker – radioserien boken bygger på har kallats för det första radiosända socialreportaget. Nordström satte ord på det som det officiella Sverige inte längre ville kännas vid: eländet som fortfarande existerade i statarlängorna, armodet i torp och arbetarlägenheter.  (min fetmarkering)

Och det var 1938 precis som det är nu - Nordströms "avslöjanden" dvs fakta mottogs inte med glädje av överheten och hans bok fick utstå massor av kritik.
Inte minst för att: "Den svärtade ner bilden av Sverige".

OCH - där drabbades jag av något som kan liknas av skrivkramp. För i huvudet stormade fram tusen tankar kring dagens läge i Sverige som skulle ta dagar att beskriva. Och förstår jag, kommer jag nu, att smått uppgiven gå och brygga mig lite tröstande starkt kaffe…

Bilden av Vingåker - då?
Får jag återkomma till…


En lurig dag…                              (1 april 2019)

…och dessutom måndag. Påverkar mig inte det minsta vill jag framföra. Blir dock allt mer påverkad av en växlande känsla av - uppgivenhet - tror jag är det rätta ordet. Och som växer lite mest varje dag då jag gör mina sedvanlig rundor bland de bloggar jag följer - och donerar pengar till varje månad. Som:
https://anthropocene.live
Där Lars Bern med jämna mellanrum förser mig med ny viktig information så påverkar mitt - tänkande. Som det här

Det Goda Samhället - där Patrik Engellau med sina medskribenter förnöjer min tillvaro högst betydligt. Du kan här ta del av ett av dagens inlägg:
- Ett kompromissande folk

Vid morgonkaffet blev jag sittandes en stund i funderingar som: "Undrar hur många i Vingåker som tar del av sådana här texter?"
Inte många antar jag, viskade jag till mig själv och suckade lite smått.
OCH - bäste läsare - om du nu har läst den första länkningen till texten som har rubriken:
"Kina går åt ett håll och Sverige åt motsatt" och så kanske du kan förstå min växande känsla av uppgivenhet när du läser texten om en "visumansökan".

Jag tänker Sverige är galet - men det kanske ska stå Svenska myndigheter - jag kan inte bestämma mig…

Om Vingåkersborna, våra lokala politiker och kommunens tjänstemän vågar jag själv just inte framföra några egna åsikter…

Nå, det finns ju trevliga saker i livet också - som att jag i dag ska byta till sommardäck på bilen (som jag längtat) och det får mig att ännu mer längta till den kommande bilresan Madame och jag bokade nu i helgen - till Norra Wales - via lite kulturupplevelser i Brügge (Belgien) innan färja Calais-Dover och övernattning i Stratford upon Avon innan vi hamnar vid vändpunkten Betws-y-Coed i Snowdonia National Park för en tre-fyra dagar - innan vi återvänder mot Vingåker i behaglig takt (först) via nattfärja - Hull-Rotterdam…


Kan inte…                                                                (27 mars 2019)

…komma på hur jag ska få tillfälle att använde de här kloka/fyndiga orden i ett sammanhang som gäller - Vingåker.
"Gamle förbundskaptenen i simning, Hans Chrunak, ska ha sagt till sina simmare när de tyckte att det var jobbigt med media: ”simma långsammare då, så kommer ingen att bry sig”."

Funderar vidare…

…och det gjorde jag under lunchpromenaden. När jag passerade kyrkogården och såg två äldre kvinnor så ömsint och försiktigt pysslade med en grav. Utan att de kunde se det tittade jag lite försiktigt på dem och tyckte mig ana den stora gemensamma tillfredsställelsen de kände när de gjorde graven fin.

När jag fortsatte promenaden kom jag att tänka: "Det där pysslandet gör de inte för den som ligger i graven (som inte vet om det) utan för sin egen skull." Och som jag ser det - så gör nog de allra flesta som lägger ner möda och besvär för att hålla graven fin.
Jag kan inte föreställa mig annat än att de finner stort, eget, välbehag över att få hålla på med detta, men kanske också finns där en liten, liten "känsla" av ett måste - för att slippa tanken "Vad ska annars andra tycka om jag inte håller graven fin?"

Eftersom mina lunchpromenader är ganska långa så hann jag tänka lite till. Till att börja med - mig själv och mina egna känslor. Kom på att jag nog saknar en del "vanliga" - känslor som många andra har. Som att jag aldrig skulle se till att någon inom den nära familjen skulle begravas. Mamma, pappa, en yngre syster och en yngre bror - är alla kremerade och strödda i en minneslund vid Skogskyrkogården i södra Stockholm. Som jag aldrig har besökt.

En del för att jag är för lat för att kunna tänka mig behöva sköta om gravar men huvudsakligen för att jag totalt saknar känslan att behöva ha en plats för att behöva gå till för att - ja vad då?
Jag - firar i stället årligen deras minne på deras "födelsedagar" genom att , sent om kvällarna, tillåta mig en stunds mild "minnesstund" i fullständig stilla och tyst ensamhet. Där jag tankemässigt har en pratstund med dem.
Där jag, på hans dag, skålar med broder Kenneth med en liten "whisky".
Av för oss två - speciella personliga skäl.

När jag passerade macken vid den stora rondellen på 52-an så började en ny tanke pocka på uppmärksamhet: "Är det inte samma känsla bakom det här med att pyssla om gravar som att känna starkt engagemang för miljön?"
Jag menar - gör man det inte mest för sin egen skull?

Jag menar, ett litet elakt exempel då, det där med att t ex kommunen byter till elbilar (för klimatets skull) beror nog mera på att de som bestämt det känner samma slags, eget, välbefinnande som kvinnorna vid graven.
(Kanske också med en liten önskan om att få förevisa sin fina moral.)
För klimatet märker det ju lika lite som den begravde gör av pysslandet vid graven. Vill jag tänka mig, och ordet plakatpolitik passerar lite snabbt…

En kort stund därefter funderar jag om jag inte borde skämmas för att jag tänker så. Men kommer på att jag nästan helt saknar den känslan/förmågan också…


Att få bestämma…                                     (26 mars 2019)

…är något av det roligaste jag vet. För all del - det beror på. Kommer jag på i den sena måndagsnatten där jag sitter i favoritfåtöljen och unnar mig att njuta av gamla minnen. Goda sådana vill jag framhålla.
Precis som de viner som brukar hålla mig sällskap.

Om du nu vill stanna kvar och läsa vidare får du då ta del av en text som lyser av självgodhet vilket präglar en stor det av min personlighet. Och som har kunnat blomma ut just för att jag haft positionen att vara den som fått bestämma.

Jag har ett antal gånger berättat att jag varit ägare av mindre företag. Alla i tidningsbranschen - vilket jag emellanåt tackar försynen för - men kommer på att jag själv har stor delaktighet i att det varit så - roligt.
Och det har varit roligt att få bestämma.

Det var i början av 1990-talet där vi var fem anställda och så jag. Vi gav ut en tidning som var trevligt lönsam och bland de anställda fanns en kvinna som sålde annonser, en naturbegåvning för detta. Och de övriga var journalister som brann för ämnet som vår tidningen bevakade - bussar, busstrafik och bussturism.

Skötseln av företagets ekonomi hade jag lagt ut på en fristående bokföringsbyrå och vårt prenumerationsregister sköttes av ett företag som erbjöd sådana tjänster.
Efter ett tag tyckte jag att de tjänsterna utfördes en aning "segt" - nå, i alla fall inte så snabbt och tillgängligt som jag önskade.
Det var dags att anställa en person som kunde sköta företagets ekonomi och prenumerationer. Vilket skulle ge mig den fina servicen att mina önskningar skulle kunna åtgärdas - bums.

Kanske jag ska lägga till att vi alla - även jag - hade en bruttolön på 20-tusen kronor i månaden. Hyggligt betalt på den tiden. Jämlikt, ansåg jag,
Nix - inget kollektivavtal.

Bland dem som sökte platsen som handläggare av vår ekonomi och prenumerationer utkristalliserade sig så småningom en ung tjej som kunde uppvisa mycket goda vitsord förutom att hon dessutom förmedlade till mig en känsla av "ett sinnelag" som var förtroendegivande.

När vi så småningom skulle komma "till skott" så frågade jag denna fröken Åsa Lindblom vad hon hade tänkt sig för lön.
Jag vill kraftigt framhålla att detta var en ung dam med skinn på näsan - så hon såg mig stint in i ögonen och sa "Jag vill ha lika mycket som jag har nu - det vill säga 16.000 kr i månaden."

Jag satt tyst en kort stund och så svarade jag:
Det får du inte - men om du kan acceptera 20-tusen kronor i månadslön så får du jobbet!

Du - jag älskar en viss typ av människor, de som kan förmedla en stark känsla av "någonting positivt till mig" som jag tror på - och jag har alltid gillat känslan av att få bestämma.
Och var nog långt före många andra vad gäller frågan om - jämlikhet.
Och det kunde jag vara eftersom det var jag - i det här fallet - som ägde företaget.

För att skryta vidare, jag har blivit erbjuden jobb som chefredaktör på stora tidningsföretag, och jag har blivit erbjuden att få plats i styrelsen för ett lokalt politiskt parti.
Inget lockar mig för jag vet att jag är snudd på värdelös när det gäller att jobba för andra där jag måste ta hänsyn till deras "värdegrund" (för att använda ett aktuellt ord) men om jag får bestämma själv - kan jag få en del saker uträttade…


Det började med…                                     (25 mars 2019)
Uppdaterad

…en hårdmacka med Västerbottenost på. I sällskap med glas kall "röd" mjölk.
Jag, som mestadels i livet varit synnerligen förtjust i att jobba, vilket, tror jag till mycket beror på att jag varit "egenföretagare" - eller kanske jag ska beskriva det som ägare av (flera) mindre företag med som mest sex anställda.
Men numera gläds jag storligen över att ha möjligheten få sitta lite stillsamt så där och känna hur livet passerar i lugnt och trivsamt tempo.
När jag skriver de orden känner jag hur angenäma minnen viskande passerar och skapar en stunds fundering till varför jag har så lätt att njuta av småsaker…

Försynen har varit mig nådig - som kan få mig så lätt att falla i ett läge av stor njutning - som av att knapra i mig en hårdmacka med ost - och ett glas mjölk.
Och hamnar i en stunds debatt med mig själv i hur jag ska tyda att jag så lätt är att förföra (få att känna njutning, samhörighet, entusiasm) och om jag ska se det som positivt eller negativt.

Njutningen av ostmackan måste tvärt ha avtagit, konstaterar jag, enär jag plötsligt började fundera lite över våra lokala politiska partier och deras eventuella försök (förmåga) att förföra mig.
Den är noll!

På lika sätt som att jag inte förförs ett dugg av matförslag som försöker väcka min aptit med saker som "när- eller krav- eller ekologiskt odlat" - förmår några av våra lokala politiker med sina "trist förpackade löften" väcka upp en lust att ge dem min röst.

Ber om ursäkt för att tjatar om det igen - men inte lockas jag till besök hos restaurang som redovisar för mig att de (minsann) har installerat ny synnerligen miljövänlig diskmaskin i köket, eller att de (minsann) ha installerat halkfritt golv i köket med omsorg och personalen som jobbar där. Och kaffet de serverar (minsann) är Fairtrade-certifierat och att personalen (minsann) har kollektivavtal.

Du förstår säker hur jag menar - det är andra saker - som de med sina argument får mig att tydligt känna att här väntas någonting ljuvligt om jag besöker dem…
Jag går ju dit för att få - njuta. Ha en god och trevlig  stund - inte då bara av maten utan även av den trivsamma miljön.
Inte för att bli mätt på ekologiskt odlad mat.

Och så åstadkommer de någon slags berättelse som får mig att känna så - och bli en förväntansfull kund.

Man kan ju, om man inte är som jag, tycka att det är skillnad på vad en restaurang erbjuder och lokalpolitik. Det får du väl - men jag tycker inte så.
Och den största anledningen till att jag tycker så är nog att de (lokala politikerna) på intet sätt förmår ge mig  - en berättelse som får mig att kunna se, känna, ana, ge mig hopp om, att där - om de får min röst - att jag som Vingåkersbo kan framkalla en bild framför mig av "framtida ljuvligheter".

Det är synnerligen svårt att väcka upp lustkänslor hos mig med enbart torr information. Däremot kan jag lätt fångas av den om den serveras mig (inbakad) i form av en "god berättelse".

Får jag ge några exempel? Tack.
1 - Du känner ju till att en sträcka längs ån är avstängd - på grund av rasrisk.
Det har kommunen meddelat oss ortsbor på ett sätt som får en puss av moster att framstå som lockande.
Där skulle  - en sån person som - Jag - lätt ha kunna åstadkommit en berättelse som med sin personligt berättande text skulle ha förklarat; varför det har hänt, vad som behövs för att laga det och varför det tar så lång tid innan det blir gjort.
Och - ganska säkert - skulle min text ha kunnat få dig att vilja sända blommor till kommunhuset för att visa din tacksamhet för deras omtänksamhet.

2 - Du känner förstås till hur Läppeborna har kämpat för att få fartkameror vid de stora genomfarterna. OK, hur har vi då fått ta del av detta? Jo, genom ett jämrans gnällande och deras klagomål åt olika håll - som de ansett vara ansvariga för senfärdigheten.
Trist som en fiskpinne på en Nobelmiddag.
En sån person som - Jag - skulle förstås hur lätt som helst - ha kunnat få till en berättelse om Läppebornas situation och oro - som fått dagens Greta med sin ångest - att framstå som direkt mesig.

Skolan då? Du, jag kan fabulera och småljuga lite, hur lätt som helst - men där skulle min förmåga inte räcka till för att kunna åstadkomma en medryckande positiv berättelse…

Jodå, klart jag överdriver, lite då, och vad jag skriver ska till viss del tolkas som ironi. Men nog vill jag tycka att kommunens politiker och tjänstemän missar ytterst goda möjligheter att vinna ortsbornas varma förståelse för sitt viktiga arbete.
(Och att vinna möjligheten till att utses till landets bästa kommuntidning m m)

För att jag inte ska glömma att ta med det - det kan inte kommunen - inte heller något av våra lokala politiska partier åstadkomma.
Och - en smula elakt - de kan inte och begriper det nog inte heller.
Fördelarna alltså.

Så ber jag att få avsluta berättelsen om en ostmacka med att citera vad professor Torbjörn Fagerström berättar:

"Att skriva är att vilja berätta en intressant historia - åtminstone för mig.
Glädjen att formulera mig och att leka med orden, men också söka vägar att säga något intressant på ett roande sätt, driver mig när jag slår mig ner vid ordbehandlaren.
Normalt vill jag att den historia jag berättar även ska ha något djupare syfte än att bara roa, den ska även oroa, stämma till eftertanke, eller ge en insikt eller ett nytt perspektiv."

Det behöver man inte vara professor för att vilja, eller kunna - men man måste ha - lusten.


Stollig pseudovetenskap…         (24 mars 2019)

…kom jag att tänka på denna morgon när jag såg vad jag skrev i går.
Då jag kom att tänka på professor Torbjörn Fagerström som gärna driver frågor som går på tvärs mot trendiga åsikter - som skriver:
"Det finns gott om stolliga pseudovetenskapliga läror som försöker skapa sig en nimbus av - vetenskaplighet. Ett par exempel - astrologi och homeopati som försöker flytta fram ställningarna.
Gemensamt för dessa pseudovetenskapliga strömningar är att de - i likhet med akademisk tokfeminism - inte betraktar all relevant kunskap att de inte väger stödet för en uppfattning mot de faktorer som talar emot den, att de inte är beredda att ompröva en ståndpunkt till förmån för en annan.
De bryter, kort sagt, mot den rationalistiska attityd till kunskap som brukar kallas ett vetenskapligt förhållningssätt.

Den som sa:"Varför ska man tro på astronomer? De ändrar sig ju hela tiden. Astrologins förutsägelser, däremot, har varit oförändrade i tusentals år!", var förvisso rolig, men missade poängen.
Ett vetenskapligt förhållningssätt - i detta fall representerat av astronomin - garanterar varken att en viss uppfattning är sann, eller att den är oföränderlig, bara att uppfattningen har tillkommit genom en process där fakta tagits på allvar och där alternativa uppfattningar ständigt har prövats och utvärderats på logiska grunder.
En sådant förhållningssätt är en viktig faktor som skiljer vetenskap från pseudovetenskap, astronomi från astrologi, seriös genusforskning och tokfeminism.
Pseudovetenskap är dogmatisk, vetenskap är tvivel."


Sverige behöver män som vågar vara män…

Skriver Bitte Assarmo

"Ibland önskar jag att jag skulle kunna väcka upp min morfar ur den eviga sömnen, så att jag kunde få se hans reaktion på att vuxna män gör handhjärtan och lägger ut selfies på sociala medier.
Morfar, som var stolt och rakryggad och som visste både sitt och sin hustrus värde – och som inte hade minsta tanke på att någon av dem var värd mer än den andre – vad skulle han ha sagt om han sett exempelvis Gustaf Fridolin in action?
Jag kan riktigt höra hans röst, drypande av outsägligt förakt för detta tramsande:

– Vilka stollerier!"

Och det är det ju. Handhjärtan med tillhörande känslosvall är så stolligt att de vuxna män som ägnar sig åt sådant borde skämmas. Men det gör de ju inte, eftersom det är så män ”ska” vara enligt dagens feministiska läroplan. Mäktiga män i politiken ska med darrande röst och en tår i ögonvrån prata om humanism och värdegrund istället för att fatta vettiga beslut på saklig grund."

Läs gärna kommentarerna till artikeln…

Ah - jag kunde bara inte låta bli - en kort saga…



Miljödiskussionsresistent…               (23 mars 2019)

Håller jag på att bli det, undrar jag, efter att ha läst det här inlägget hos DGS av Lennart Bengtsson.
En text som börjar så här: (läs gärna kommentarerna)

"Redan under tidigt 1800-tal försökte fysikerna förstå varför jordens klimat var så gynnsamt. Anledningen var att strålningen från solen omöjligt kunde förklara jordens höga medeltemperatur. Enligt tillförlitliga beräkningar borde jorden snarare ha en temperatur på minus 20°C i stället för de nästan lika många plusgrader som observerades. Vad var orsaken till detta? Var det helt enkelt Herren Gud som i sin välvilja hade skänkt människorna ett klimat som det gick att leva i?

Fysikerna är envisa rackare, som ibland inte drar sig för att förneka vad som står i de heliga skrifterna, fortsatte likafullt med sina mätningar och beräkningar. Kan man tänka sig, till slut listade de ut att det fanns gaser i luften som vattenånga, koldioxid och ozon som faktiskt absorberade såväl solstrålning som jordens värmestrålning mot rymden och som därmed gav oss temperaturer som det gick att leva i."

När jag läst resten av vad Bengtsson skriver så drabbas jag en kort stund av någon slags rejäl uppgivenhet över sakernas tillstånd (klimathysterin) som dessbättre (för mig då) så småningom ändrar sig till min sinnesstämning av någon slags aggression där jag viskar "Jävla korkskallar" och menar väl då i första hand de 285.899 väljare som valde MP i riksdagsvalet (varav 35450 i Sörmland och därav 163 i Vingåker).

Stopp, stopp - jag ändrade bums denna min viskning till dessa "stackars okunniga som låter sig påverkas av sina känslor i stället för fakta".

Och skulle gärna få sätta mig ner och ha en lugn pratstund med någon av de 163 i Vingåker som röstade på MP (i riksdagsvalet) och höra deras svar på vad Bengtsson skriver i slutet av sin text:

Sedan kan man reflektera var som händer i samhället om man stänger av energiproduktionen och därmed tvingas återgå till ett fossilfritt samhälle och detta med en befolkning som är 10 gånger större än 1750.
Hur kommer det att gå med arbeten, vad händer med statens och kommunernas skatteinkomster. Hur skall välfärden finansieras och var skall försäkringsbolagen investera pensionspengarna?
Kanske man kunde förväntat sig att man kunde ha reflekterat över detta?

För att till slut knyt an till rubriken - jo, jag börjar bli jämrans trött på miljömoralisterna…

270 klimatforskare - skriver Bengtsson i sin text.

"Det fick mig att börja fundera. När jag hör ”forskare” så tänker jag på en person med en dyr utbildning, en hög lön och ett arbete med mycket höga omkostnader – allt finansierat av skattebetalarna.

Har vi verkligen över 270 ”klimatforskare” i Sverige? Behövs det verkligen så många? Vad sysslar de alla med om dagarna? Vad har de åstadkommit hittills? Vad har jag fått för mina skattepengar?"
Bo Ek i en kommentar hos  DGS


Varför Vingåker?                                     (20 mars 2019)

Ja, varför Vingåker, kom jag att fundera lite över sent om tisdagskvällen där jag satt smått förnöjd efter ännu en trevlig dag. Dagens bowling gick hyggligt bra, vädret har varit strålande hela dagen och jag noterar att SMHI nu kunnat konstatera att våren ankom Sörmland den 13 mars. Har ätit en god kvällsmåltid (med ett glas rött) tillsammans med Madame, har hunnit tvätta den synnerligen smutsiga bilen till en skinande dito. Har droppat någon slags vätska (3 ggr/dag) i det nyopererade vänsterögat, unnat mig en stilla dusch och hamnade som så många andra kvällar i - favoritfåtöljen…

Och då kom små funderingar kring "Varför Vingåker?" Jodå, jag vet klart varför jag hamnade här efter att ha bott i Stockholm den mesta tiden av mitt vuxna liv. Blev gediget trött på stressen i huvudstaden och letade efter ett ställe inte allt för långt bort då mina barn och deras familjer bor kvar där.

Efter att ha köpt hus i Skinnskatteberg därefter Kolsva (där jag aldrig riktigt trivdes på någon av orterna) blev det Vingåker  - kanske mest på grund av att ett par goda vänner från Tumba flyttat hit och funnit sig väl rätta och anständiga huspriser.

Vallgatan 1, blev adressen, som efter ett par år byttes till ett mindre hus på Marknadsvägen. Där jag trivs synnerligen gott. Inte så långt från centrum men lite på sidan om, så där, i ett lugnt läge med utsikt mot Hacksta-Ö.

Och där sitter jag alltså nu och funderar över Vingåker och vad kommunen erbjuder mig. Gör i huvudet en lista över de  lokala näringar jag stadigt utnyttjar.
- Ica
- Systembolaget
- OK/Q8

Mindre ofta:
- Apoteket
- Joans
- Strandviks blommor

Mer sällan:
– ELON
– Woodys
– Perssons bygg
– Mählqvists rör
– Vårdcentralen

Min tandläkare (med årliga kontrollbesök) har jag i Västerås (sedan 1976), mina kläder köper jag huvudsakligen hos Piccadilly i Köping (som lägger upp byxorna medan jag väntar och då passar jag på att komplettera med annat), min bil servar jag i Katrineholm (liksom besiktningen), mitt (enda) utåtriktade nöje - tisdagsbowlingen - sker i Katrineholm.

Nog kan man väl förstå min fråga - varför Vingåker?
Och jag är inte minsta förvånad över hur lätt jag kommer på svaret - jag trivs så bra med orten och dess invånare…


Gammal skåpmat…                                (18 mars 2019)

…bör rensas bort fick jag för mig denna morgon. Kanske en kvarvarande effekt från ett mycket plötsligt anfall i går där jag drabbades av en oemotståndlig lust att byta sängkläder, sätta igång tvätt- och diskmaskinen plus att totalsanera det stora duschrummet med sin bidé och toastol. För jag grep mig raskt an att börja radera gammalt skräp ur min dator.

Som så ofta, när det gäller mig, det började helt lätt och galant tills jag skulle börja radera gamla inlägg här på nattgöken. Jag började läsa vad jag skrivit 2017 och då föll jag i viss förtjusning över mig själv - för - tänk så mycket (ja någonting) jag har fått ur mig genom åren. Som det här…


Han stod vänd mot henne och ritade i sanden en enkel uträkning med romerska siffror:
I + XI = X

"Ett plus elva kan väl inte bli tio" svarade hon genast.
– Kan du tänka dig något sätt på vilket det skulle kunna bli rätt? frågade han.
– Nej, svarade hon, Det stämmer definitivt inte.

Då sträckte han varligt ut handen och fattade hennes, och drog henne runt till sin sida av gången. 
Hon såg då tecknen från hans håll.

X = IX + I

Ibland måste man byta perspektiv för att se någon annans sanning…



Det fanns en tid då jag funderade starkt över att åstadkomma en "bläddertidning" och veckovis lägga ut på internet (kostar just inte så mycket att åstadkomma rent tekniskt) men insåg snart min begränsning för att kunna (orka) åstadkomma den saken.
Nå - det skulle väl fortfarande vara möjligt om jag fick hjälp av fler skribenter.

Städningen fortsätter - men avbryts en stund för att berätta om Miniature Kingdom - en modelljärnväg i Kungsör - en imponerande anläggning…


Kommunen ska inte lägga sig i…
(17 mars 2019)

Charlotte Prennfors (M), tycker inte att kommunen ska blanda sig i om företag har kollektivavtal eller inte.
Och blandar man sig i ska riktlinjerna följas, säger hon.

Kan jag läsa i Kuriren. Där jag också läser:

"Hon ifrågasätter om det är kommunens uppgift att kräva kollektivavtal för leverantörers anställda.
– Det är inte för kommunen att peta i näringslivet, så länge de inte bryter mot några lagar."

Jag delar helt Prennfors åsikt - kommuner ska inte lägga sig i det här med kollektivavtal.
Kommuner ska lägga sig i så få saker som möjligt utanför sin egentliga verksamhet - att styra kommunen - och jag minns hur jämrans irriterad jag blev när jag hörde att kommunen godkänt att ansluta sig till någonting som kallas Fairtrade.
Varför jag blev irriterad kan du bl a förstå (hoppas jag) om du läser detta.

Och jag har ett flertal gånger frågat mig till vilken nytta kommuninnevånarna har fått av denna - fadäs/trams?
Ingen - om du frågar mig och jag känner mig inte det minsta stolt som Vingåkersbo över att kommunen har anslutit sig. (Kanske de i kommunfullmäktige känner det så. De är av annat slag än jag.)
Snarare tvärtom - och jag vill att kommunen slutar slösa skattpengar på sådana skitsaker för att försöka kunna visa upp någon slags "human sida"…
Sådant får kommunen vara så bussiga att överlåta till dem som visar personligt engagemang i frågor av det slaget.
Jag är inte en av dem…

Det finns fler


De vilsna miljömupparna…        (15 mars 2019)

…tänker jag när jag läser ett "debattinlägg" i Kuriren undertecknat av sju miljöpartister i Katrineholm.
Där kan jag bl a läsa att de ställer följande frågor:

"Är vi beredda att näst intill helt sluta flyga, är vi beredda att minska vårt bilåkande, är vi beredda att betala mer för maten, att äta mer när- och säsongsodlade svenska grönsaker istället för influgna tomater och exotiska frukter, är vi beredda att minska köttkonsumtionen, är vi beredda att överhuvudtaget minska vår konsumtion?"

Nej - det är vi inte!
Men ställer gärna en motfråga:
"Har de här sju undertecknarna funderat över vad "minskad konsumtion" kan ha/få för följdverkningar?
För den del av mänskligheten - de som är beroende av att ha ett jobb?
Låt mig få ta ett synnerligen enkelt (och personligt) exempel på vad jag menar - som även en miljöpartist i Katrineholm borde kunna begripa.

Jag, som pensionär, har haft lyckan att ha varit företagsägare under den tid i Sverige då det var roligt att vara egenföretagare. Det har också haft det goda med sig att min nuvarande situation är sådan att jag (fortfarande) kan unna mig lite av "livets goda" dvs att då och då (tillsammans med Madame) kunna unna oss restaurangbesök när vi känner för det och en så där tre-fyra gånger om året unna oss resor.
Någon enstaka med flyg, de flesta med bil. Här pratar jag om långresor (som en kommande bilresa till södra England, eller möjligen Ungern) och inte resor av den kortare typen av att vakna en morgon och säga "Ska vi ta bilen och åka till Trosa för att få lite omväxling?"
Och så gör vi det…

För att jag ska slippa redovisa en lång lista så ställer jag i stället motfrågan: "Kan ni "undertecknare" i Katrineholm föreställa er hur många företag jag, Madame och likasinnade håller levande med vårt levnadssätt?"
De som jobbar på bensinstationer, bilverkstäder, vägkrogar, de hos Joans, de som jobbar på ICA där vi köper av de "influgna varorna" de färjerederier vi brukar, de hotellanställda hos de hotell vi bor på och, och och…

De som har lite i skallen förstår vad jag vill komma - hoppas jag…

Personligen är jag synnerligen medgörlig vad gäller vissa minskningar - som vad gäller antalet miljöpartister (i allmänhet) men mera speciellt sådana då som skriver debattinlägg i Kuriren.
Speciellt om de nämner Greta som ett föredöme…
Greta Thunberg och hennes mamma Malena Ernman anser att vi måste sluta konsumera. I princip allt. Annars går jorden under inom några år. Våra ”utsläppsnivåer” måste ner på noll redan idag. Samtidigt har Greta Thunberg på rekordtid blivit ett internationellt varumärke; en produkt och en klickmagnet. Därmed är hon också ett fantastiskt sätt för media att sälja annonser för konsumtionsvaror. Precis det familjen Thunberg säger sig vilja motverka. Ironin är påtaglig. För den som vill se den. (Jens Ganman)

PS - Jo, jag som läser böcker i ämnet, seriösa artiklar, som besöker många alternativa media som skriver i ämnet - kan tydligen mer om "klimatet och vad som påverkar det" än de flesta miljöpartister…

Och ser gärna att de sju undertecknarna och andra inom MP tar sig tid att läsa den här boken - där skribenten - rejält - drar ner brallorna på miljöfolket…

PS - I Sverige finns tre företag som släpper ut kolossala mängder koldioxid – stålbolaget SSAB, cementtillverkaren Cementa och oljebolaget Preem som raffinerar olja i Lysekil, enligt Naturvårdsverkets beräkningar. Tillsammans står de för nästan lika stora utsläpp som samtliga fordon i Sverige.


Avtackningar och annat…                    (14 mars 2019)

…har jag arrangerat ett antal gånger då av mig uppskattade anställda har valt att gå vidare. Därutöver har jag som företagsägare under mer än 40 år - bjudit de anställda på Julbord. Och - vill jag få till protokollet - då inte valt efter de lägsta priserna utan efter vad besöket förväntas ge i form av - upplevelser.
För all del - det kan man ju göra om man är ensamägare till ett företag som "går med vinst". Jo, du har rätt, mycket tack vare de duktiga anställda.

Läser med ett visst nöje (antar jag det är, eftersom jag ler) och en smula överraskning en artikel i Kuriren som har att berätta att Vingåkers kommun - vid sina avtackningar, möten  och Julbord - har nyttjat Joans Café  och Bistro på Bondegatan - och tidningen har så fått reda på att personalen där inte har kollektivavtal.

Inte bra, antar jag Kuriren anser, eftersom som det anges i kommunens riktlinjer att kommunen ska anlita företag som har kollektivavtal. Och redaktionen tycker sig därmed ha hittat en anledning att visa sin "viktiga del som angelägen röst för" - jag har glömt vad det är för floskler…

Nå, de ansvariga för uteätandet i kommunen säger sig samfällt inte ha haft vetskap om att Joans anställda inte har kollektivavtal.
Nu citerar jag ur artikeltexten:
I Vingåkers kommuns riktlinjer står det "Leverantörer till Vingåkers kommun får inte vidta åtgärder som innebär att gällande lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts. Om leverantören inte tecknat svenskt kollektivavtal ska ändå motsvarande villkor gälla för leverantörens anställda".

Och om det senare finns på Joans vet kommunen inte.

Det finns kommunpolitiker jag gillar lite extra - som kommunstyrelsens ordförande Anneli Bengtsson, som säger sig föredra att företag har kollektivavtal.
Den uppfattningen ska man ju ha om man är socialdemokrat.

Men hon säger också i artikeln sådant som jag uppskattar:
"Men när man väl ska göra något, när personalen ska äta något tillsammans, tittar man på det utbud som finns. Vad har vi för möjligheter att handla?
Båsenberga ligger lite avsides och kanske är det även en kostnadsfråga
Jag ser det inte som att vi gynnar en viss restaurang mer än andra, jag ser mer vad finns det för restauranger och vilket utbud har de?.
"

Puss på dig Anneli Bengtsson - tänker jag när jag läser att hon säger så.

En renlärig S-märkt kommunfullmäktigeordförande (kan jag få för mig) skulle ju vid en avtackning lite urskuldande ha kunnat (pressad av tanken på mediadrev) säga till den avtackade:
"Vi skulle så gärna ha velat fira av dig på Vingåkers bästa restaurang, Joans, men så fick vi veta att de inte har kollektivavtal. Och som du vet - ska kommunens leverantörer ha det - så det får bli prinsesstårta Citykonditoriet i stället."

Men det gör inte Anneli Bengtsson.
Bravo!

I Vingåker har, förutom Båsenberga, också Citykonditoriet, Tailor vid outleten och Tre kronor på Skolgatan kollektivavtal

PS - även om jag raljerar lite över Kuriren i texten ovan - vill jag gärna ge ett erkännande om att jag tycker artikeln är skriven i en mycket bra "ton" - saklig och informativ.
Bravo!


Rättvist?                                                                 (12 mars 2019)

Känner så här i sena natten ett inre tryck av att få referera till förra inlägget där jag fick frågan "Tycker du det är rättvist?" Där jag lite undvikande ansåg att det möjligen kunde vara en aning "moraliskt förkastligt".

Det minnet gör mig besviken på mig själv, och jag försöker undkomma den nesan genom att förklara för mig själv att händelsen hände just som vi skulle gå in och spela en bowlingmatch.

Skräp Wimsegård. Sa jag nyss till mig själv där jag satt i favoritfåtöljen.
Platsen för nya tankar…

För, bäste läsare, mot vem är det orättvist att L-profilen i EU har synnerligen god lön från EU - och att hon därefter har fått möjligheten att tjäna ytterligare 70-tusen kronor i månaden via två styrelseuppdrag?

Som jag ser det uppkommer orättvisa när någon får en fördel som drabbar någon annan. OK - igen - vem drabbas av att vår EU-politiker har lyckats ordna det så bra för sig (ekonomiskt) att hon kommit i den här situationen?

Ingen - absolut ingen!
Men många har drabbats av en vanlig svensk åkomma - avundsjuka.
Om jag också ställer frågan - vem/vilken skulle få det bättre (ekonomiskt) om politikerns extrapengar tas ifrån henne?
Ingen - absolut ingen!

Så vari består då den av så många upplevda orättvisan?
Stavas inte svaret - egentligen - Fet avundsjuka?

Vilket aldrig skulle drabba en sådan person som Zlatan som under många år haft en så där 100 miljoner kronor i årslön  + reklampengar.
Trots likheten - båda har kunskaper som någon är beredd att ge pengar  -  för att få tillgång till.


Ideologi…                                                               (11 mars 2019)

…är ingenting som lockar mig, vill jag påstå utan att rannsakat mitt minne med samma styrka som den starkt vänsterpartistiske person jag lyssnade på just innan bowlingmatchen mot Sköldinge skulle starta.

Den här mannen, vill jag förstå, handlar alltid på Coop och skulle sannolikt hellre svälta ihjäl än förnedra sig med att ha synts som kund hos kommunens Ica-butik.
Sådant bryr jag mig noll om dvs jag kan möjligen förundras över ett sådant agerande men är till mitt sinnelag benägen att låta människor själva få styra över sina liv.

Vi är bekanta sedan många år tillbaka, och jag vill (för att jag finner det så märkligt) framhålla att han är en V-partist med humor och uppvisar betydande kunskaper från många ämnen. Dessutom trevlig i största allmänhet.

I dag råkade jag överhöra ett samtal där har var kraftigt irriterad på dagens Coop
"De tänker numera bara på pengar och har helt tappat ideologin".
Och, här råder hos mig ingen tveksamhet att hans åsikt är "Coop ska inte göra vinst utan det ska visa noll på sista raden i sitt bokslut" - kanske inte ordagrant men ingen tvekan om innebörden.

Då jag en stund senare hamnade i samtalet framförde jag åsikten att företag måste få tjäna pengar för att kunna överleva.
Vad han ansåg om detta vet jag inte för han överförde svaret på min fråga genom att komma med en motfråga där han hänvisade till vår L-politiker som är svensk representant i EU och hennes "extraknäck" som gav henne 70-tusen netto i månaden. Och frågade om jag tyckte det var "rättvist".
Jag svarade någonting som var mera åt att jag fann det omoraliskt.
Jag minns inte riktigt vad det var han sa som retade upp mig en smula för jag hävde ur mig något åt det här hållet: "Jag har lite svårt för folk som bygger sin uppfattning om världen genom att bara läsa "den näst sämsta tidningen i Sverige - Kuriren - och därefter den sämsta - Aftonbladet" och lade till "läs natttgöken så får du ta del lite av verkligheten".
Då utropade han bara "Fake news" flera gånger.
Dessvärre kunde vi inte fortsätta vår samtal enär det var dags att börja "kasta klot".
Och det gjorde vårt 10-mannalag (varav fyra kvinnor) från Vingåker så bra att vi slog Sköldinge med 324 poäng över fyra serier.

Men min vänsterpartivän kom med en liten klurig tanke: "Vad tror ni skulle hända om det blev tiggeriförbud i kommunen och om jag då satte mig utanför Coop på en pall - men utan mugg?"

Ingen hade något svar - men alla log vid tanken…

Det gjorde jag också - men undrar nu så här i efterhand vad han menade med fake news…


I sällskap av ett glas vin…          

…i den sena onsdagskvällen kan ju sluta lite hur som helst - i alla fall om man inte har något speciellt för sig. Annat än att njuta av den tysta kvällen som ger tankarna fritt fram att virvla runt som de vill.
Du - livet kan just inte bli så mycket skönare en februarikväll i Vingåker - i alla fall inte på Marknadsvägen 5 där jag bor…

Så smög sig in en liten irritation, jag kom att minnas att jag tidigare i dag läste en artikel i någon tidning där Stefan Löfven var medelpunkten i texten. Nu kanske det inte är direkt ordagrant men Löfven yttrade något i texten om att han inte ville ha med SD att göra då "Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen".

Om det vet jag inte så mycket annat än att jag har - till leda - hört andra politiker påstå samma sak.
Vilket jag för ingen del bryr mig om - SDs rötter alltså - eftersom jag anser det i så fall var för så länge sedan att det är preskriberat och att jag huvudsakligen  bryr mig om vad våra riksdagspartier erbjuder för tankar om framtiden.
Jag har den - tydligen - märkliga uppfattningen att det mera kommer att påverka min framtid än vad SD var i slutet av 1900-talet.

Försöker komma på om jag också låter mig påverkas av dåtiden. Kommer först inte på något viktigt alls men snuddar i alla fall vid tanken att "kan det vara det där med att SJ tidigare körde med (dessa miljövidriga) ånglok som numera får mig att i största möjliga mån undvika att ta tåget i stället för min bil?"

Tja, kanske. För - varför skulle jag vara annorlunda än Statsministern när det gäller att ha grumliga tankar…